En av 2000-talets större icke-händelser var när Britney Spears 2002 släppte singeln I Love Rock'n'Roll, en cover på The Arrows gamla dänga från 1975. Spears inspelning är en intetsägande historia, där ett koncept som för inte så länge sedan stod för uppror och frigörelse, har reducerats till det personlighetslösa 2000-talets skrik efter hjälp. Men så var det också en av hennes karriärs absoluta lågpunkter.
Paradoxen är dock att Britney idag med största sannolikhet är mer rock'n'roll än de flesta andra artister. Efter att - till synes - ha lämnat musikbranschen (iallafall tillfälligt) har hon, med lite hjälp från Paris Hilton - vår tids Marylin Monroe - transformerats från omslagsflicka för den evangelikanska rörelsen till det nya millenniets främsta företrädare för vad rock'n'roll i grunden sägs handla om. När man så sitter på ett café nånstans och hennes version av I Love Rock'n'Roll pressas ut genom högtalarna av någon omdömeslös radio-dj, stannar man till mitt i en rörelse, ställer ned kaffekoppen och tänker: "Hm, den kanske inte var så dum ändå..."
Vad har då Britney Spears egentligen att göra med någonting alls här i världen? Tja, som alltid är väl händelser vad man gör dem till. När Gordon Brown i förra veckan besökte Indien - och bland annat fick agera medlare i en infekterad Big Brother-konflikt - konstaterade han i ett tal att globaliseringens krafter måste tjäna hela världen, även utvecklingsekonomierna.
Att Storbritanniens finansminister säger en sådan sak i en gammal koloni är kanske inte så mycket att hänga upp sig på, men flera detaljer gör uttalandet värt att komma ihåg. För det första: Gordon Brown kommer med största sannolikhet att den 31 maj - på Labourpartiets kongress - att väljas till ny partiledare och senast den 26 juli tillträda som landets nya premiärminister. För det andra: Browns tal i Indien nämnde även att en "omfattande reform av internationell institutioner" behövs, om globaliseringen ska kunna tjäna även utvecklingsländerna.
Mer specifikt - något som i allra högsta grad bör ses som uppseendeväckande - var Browns budskap att länder som Indien bör ges en plats i G8. Gruppen - som idag består av Kanada, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan, Ryssland, Storbritannien och USA - uppgör tillsammans ca 65 procent av världsekonomin. Årets G8-möte, som är det 33:e, kommer att hållas i Heiligendamm i Tyskland i början av juni. Tysklands ordförandeskap i G8 sammanfaller med dess ordförandeskap i EU.
Enligt Angela Merkel har länder som Indien och Kina ingenting att göra i G8, men med ett ledarskapsbyte i Storbritannien kan mycket hända.
Brown poängterade i sitt tal i Indien att även FN och IMF - internationella valutafonden - är i behov av reformer: “Globaliseringen kräver en kärna av vad demokrati bäst erbjuder: ett öppet flöde av idéer, människor, kapital och varor, med varje individs potential frisläppt och allmänna institutioner, kapabla att hålla makthavare till svars." (fritt översatt)
Browns tal var inte så mycket en cover som en samling samplingar av tidigare frihetskämpars retoriska akrobatik. Men det kan också mycket väl visa sig vara hans I Love Rock'n'Roll-tal. När vi om några år ser tillbaka på vad som vid första anblick ser ut att vara tomma ord från en gammal kolonisatör till en gammal koloni, kanske vi stannar till mitt i en rörelse, ställer ned kaffekoppen och tänker: "Hm, det kanske inte var så dumt ändå..."
Andra bloggar om: politik, Gordon Brown, Britney Spears, G8
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Nuförtiden är Britney en alkoholiserad barfotamamma som omger sin eskalerande barnaskara med likaledes alkholiserade och anonyma styvfäder. Vi erkänner en viss sång- och dansförmåga men det som framförallt skiljer henne från hennes gelikar är ett bankkonto som ackommoderar glitter och lack som civil trash bara kan drömma om.
Jag har full respekt för kvinnor som gör vad kvinnor ska, men snälla människor, ingen vill ha en alkoholiserad mamma och tio styvfarsor.
Vad gäller NWO så lägger jag mina kort för tillfället. Enligt min nuvarande förståelse av världen skulle jag tolka Browns prat mer som fjäsk än inbjudan. Kina och Indiens industrialisering torde vara oberoende av väst i längden och när deras befolkningar har samma konsumtionsvilja som väst har de inget behov av oss längre. Det intressanta spelet ligger kring Kina och Indiens energikällor och eventuella allianser.
Min gissning är att det finns en önskan att göra Indien&Kina mindre oberoende genom att styra deras valutor centralt av "institutioner" och att minska deras möjligheter till oberoende militär. Känns som en orimlig bedrift men sådant prat är nog början på ett långt fotarbete att få till stånd något åt det hållet.
"Kina och Indiens industrialisering torde vara oberoende av väst i längden" skriver du.
Fel.
Kina är bland annat starkt beroende av olja; 2005 importerade Kina 127 miljoner ton olja, ca. 40 % av deras totala oljekonsumtion. Kina är EUs näst största handelspartner och EU är Kinas allra största handelspartner. Kinas export till EU uppgick till ett värde av 158 miljarder EURO under 2005; EU:s export till Kina uppgick till 52 miljarder EURO.
Trots detta är Den genomsnittliga årsinkomsten för en kinesisk bonde är 3256 RMB. Den genomsnittliga årsinkomsten för en stadsbo är 10493 RMB (1 RMB är ungefär 1 svensk krona)
Endast 13 % av Kina är odlingsbar mark; En tredjedel av Kinas landmassa påverkades av syrehaltigt regn 2005; 90 % av alla floder som rinner genom städer är förorenade.
Kina är - och kommer även i fortsättningen att vara - beroende av sin omvärld, om inte annat för att kunna rädda sin miljö, som numera kommunistpartiet även har insett. (se bla: http://www.china.org.cn/english/environment/196179.htm)
Det du skriver är felaktigt, trångsynt och konspiratoriskt dravvel.
Alright.
Men Kina är inte mer beroende av olja och säd än andra länder. Frågan är vad som ska betala för det i framtiden när tillgången blir trängre?
Det som föreslår att Kina kan bli "oberoende" (med det menar jag nog snarare att de har "pricing power" på sina exportvaror) är att de investerar långt mer i produktionskapacitet och infrastruktur än andra. I längden borde det göra omvärlden mer beroende av Kina än tvärtom. Den handelsbalansen du nämnde visar att det är just så.
Omvärdering av valutor kan inte lösa det problemet eftersom avvecklade fabriker och industrier i väst inte kan återskapas. Eller, processen att återskapa dem är kostsam vilket betyder att de inte kan återskapas utan svåra uppoffringar.
Var tänker jag galet?
Post a Comment