Rysslands Sverigeambassadör Alexander Kadakin är - som bekant - mycket kritisk till den svenska debatten om den planerade rysk-tyska gasledningen i Östersjön: "Debatten har nått idiotinivå" sa han till Sveriges radio härom veckan.
Då skulle han ha hört Pawel Zalewski, ordförande för det polska parlamentets utrikesutskott, som var i Sverige förra veckan och bland annat besökte riksdagen. Enligt Zalewski söker Ryssland återta sin position som en global stormakt genom sina naturresurser. Det finns, konstaterade han, alltså en ”historisk förklaring” till den politik som nu drivs. På grund av brist på investeringar har den ryska industrin fortfarande inte moderniserats och landets tunga och energiintensiva industri är starkt beroende av billig gas och olja. 55 % av rysk export är energirelaterad och fortfarande är det i hög grad den ryska militären som tjänar på inströmningen av resurser som denna export innebär, konstaterade Zalewski
Därför är energisektorn av primärt intresse för Ryssland. Pipelinen är således endast en del av energipolicyn gentemot Europa och bör, enligt Zalewski, ses som ett sätt att undvika till exempel Ukraina, Vitryssland och Polen, som är genomfartsländer för den ryska gasexporten. På så sätt kan Ryssland frånkoppla sin politik gentemot dessa länder från energiexporten och alltså möjliggöra en friare politik, där Ryssland inte är beroende av dessa länder för sin export. Ryssland strävar efter ”dominans över den europeiska energimarknaden,” enligt Zalewski. Denna strävan kan i det längre loppet förhindra en gemensam europeisk energipolitik, konstaterade han, eftersom den delar EU, i ett väst och ett öst och alltså motsäger ’pan-europeiska intressen’.
Alldeles oavsett den konspiratoriska retoriken har han rätt. Men hur skulle ett alternativt förslag se ut? En land-pipeline - från Ryssland över kontinenten - vore, som ett hastigt utkastat exempel, ett bättre alternativ, av miljömässiga såväl som av ekonomiska skäl. Men andra lösningar måste också till.
Att EU nu har lanserat en gemensam plan att sänka växthusgaser med 30% till 2020 är hoppfullt. Unionens miljöministrar möttes i tisdags och miljökommissionär Stavros Dimas sa i ett uttalande att EU även i fortsättningen "ska vara ledande i kampen mot klimatförändringar." Problemet är - som alltid - hur man ska omsätta orden i praktik och dela bördan inom Unionen.
Att utveckla den inom Europa etablerade energigemenskapen är en inte helt tokig idé, den som nu håller på att breddas till länderna söder om EU. En sådan skulle kunna innefatta såväl EU-medlemmar som länder utanför Unionen, såsom Norge, och ha flera funktioner: dels att etablera ett stabilt investeringsklimat, inom främst den monopoldominerade gashandeln, dels att stödja ökad forskning inom alternativa energikällor och, sist men inte minst - snarare kanske viktigast av allt - att stärka Europas kamp mot global uppvärmning.
Se där, ett förslag i all anspråkslöshet, för kommissionen att sätta tänderna i.
Andra bloggar om: politik, miljö, Östersjön, EU, Ryssland
Wednesday, February 21, 2007
Friday, February 16, 2007
Ett nytt kallt krig?
Och världen snurrar vidare.
I veckan har 'high politics'-händelserna avlöst varandra; Nordkoreas kärnvapenförhandlingar, terrorism i Iran och kaoset i Irak - som de ivriga amerikanska presidentkandidaterna projicerar alla sina mer eller mindre görbara lösningar på - har varit några händelser som liksom väldigt mycket är hyfsat avgörande för de närmaste åren. USA:s 'krig' mot terrorism, som efter felaktiga slutsatser fick landet att fastna ändå upp till hakan i Iraks kvicksand, tar sig nya desperata uttryck när rykten om Irans inblandning har fått folk att surra om ett eventuellt krig mot Iraks östra granne.
Efter att Ban-Ki Moon i onsdags i ett uttalande slog fast att "ingenting kan rättfärdiga terrorism," kan det vara befogat att fråga sig vilken roll FN ska spela i kampen mot terrorism.
Sedan FN grundades har världen förändrats flera gånger om: från kalla kriget och avkolonialiseringen, till framväxten av EU, 11 september 2001 och Kinas ökande inflytande. FN har däremot knappt förändrats överhuvudtaget. Samma sekretariat som 1945 endast var ansvarigt för FN:s administrativa verksamhet, ansvarar idag även för de flertal fredsoperationer som FN-styrkor runt om i världen är engagerade i. Under de senaste nio åren har antalet civila och soldater i fredsbevarande operationer ökat från 20000 till 80000 och Sekretariatets budget har dubblerats under denna period, till 18 miljarder dollar. Sekretariatet har organisatoriskt dock mer eller mindre samma struktur idag som det hade 1945.
Under Jan Eliassons ordförandeskap i FN:s generalförsamling förra året, genomfördes flera steg mot ett mer effektivt FN. Bland dessa finner vi den fredbyggande kommissionen, MR-rådet, katastrofonden the Central Emergency Response Fund (CERF) samt den gemensamma FN-strategi mot terrorism, som antogs den 20 september förra året, i slutskedet av Eliassons ordförandeskap. Nämnas bör även Responsibility to Protect, som fått allt större genomslag inom internationell lag de senaste åren, sedan the International Commission on Intervention and State Sovereignty (ICISS) 2001 kom ut med rapporten som lanserade begreppet.
Även om FN - trots den överenskomna strategin - inte har en uttalad gemensam definition av 'terrorism', är praxis att man använder sig av en nedkortade version av A.P Schmids definition från 1988, enligt vilken terrorism är "the peacetime equivalent of a war crime."
Dr. Rohan Gunaratna, en av världens främsta experter på terrorism, karaktäriserade tidigare i veckan, när han talade på Utrikespolitiska Institutet, kriget mot terrorism som 'ett generationskrig', som kommer att pågå minst 25-30 år till. Detta talar starkt för att FN bör ha en viktig roll; en långsiktig kamp mot terror måste ske inom ett globalt och folkrättsligt starkt ramverk.
Europeiska Rådet ska i dagarna försöka att enas om det fortsatta arbetet med att införliva det såkallade Prümfördraget i EU:s regelverk. Fördraget syftar till att fördjupa samarbetet för bekämpning av bland annat terrorism, genom informationsutbyte mellan medlemsländernas polismyndigheter. Det är ett steg på vägen, men viktigt är att belysa även de mer mjuka aspekterna av frågan.
Likt islamologen Gilles Kepel argumenterade Gunaratna att kampen mot terrorism, och mot den växande radikaliseringen av muslimer världen över, främst kommer att behöva kämpas - och i slutändan vinnas - i Europas förorter. Utmaningen är att få de marginaliserade, ofta unga, grupperna i Paris och Londons förorter att integreras i de europeiska samhällena.
Ett starkt FN kräver ett reformerat säkerhetsråd; ett starkt och kapabelt Europa kräver ett nytt fördrag.
Andra bloggar om: politik, FN, EU, terrorism, Ban Ki-Moon, Prümfördraget,
I veckan har 'high politics'-händelserna avlöst varandra; Nordkoreas kärnvapenförhandlingar, terrorism i Iran och kaoset i Irak - som de ivriga amerikanska presidentkandidaterna projicerar alla sina mer eller mindre görbara lösningar på - har varit några händelser som liksom väldigt mycket är hyfsat avgörande för de närmaste åren. USA:s 'krig' mot terrorism, som efter felaktiga slutsatser fick landet att fastna ändå upp till hakan i Iraks kvicksand, tar sig nya desperata uttryck när rykten om Irans inblandning har fått folk att surra om ett eventuellt krig mot Iraks östra granne.
Efter att Ban-Ki Moon i onsdags i ett uttalande slog fast att "ingenting kan rättfärdiga terrorism," kan det vara befogat att fråga sig vilken roll FN ska spela i kampen mot terrorism.
Sedan FN grundades har världen förändrats flera gånger om: från kalla kriget och avkolonialiseringen, till framväxten av EU, 11 september 2001 och Kinas ökande inflytande. FN har däremot knappt förändrats överhuvudtaget. Samma sekretariat som 1945 endast var ansvarigt för FN:s administrativa verksamhet, ansvarar idag även för de flertal fredsoperationer som FN-styrkor runt om i världen är engagerade i. Under de senaste nio åren har antalet civila och soldater i fredsbevarande operationer ökat från 20000 till 80000 och Sekretariatets budget har dubblerats under denna period, till 18 miljarder dollar. Sekretariatet har organisatoriskt dock mer eller mindre samma struktur idag som det hade 1945.
Under Jan Eliassons ordförandeskap i FN:s generalförsamling förra året, genomfördes flera steg mot ett mer effektivt FN. Bland dessa finner vi den fredbyggande kommissionen, MR-rådet, katastrofonden the Central Emergency Response Fund (CERF) samt den gemensamma FN-strategi mot terrorism, som antogs den 20 september förra året, i slutskedet av Eliassons ordförandeskap. Nämnas bör även Responsibility to Protect, som fått allt större genomslag inom internationell lag de senaste åren, sedan the International Commission on Intervention and State Sovereignty (ICISS) 2001 kom ut med rapporten som lanserade begreppet.
Även om FN - trots den överenskomna strategin - inte har en uttalad gemensam definition av 'terrorism', är praxis att man använder sig av en nedkortade version av A.P Schmids definition från 1988, enligt vilken terrorism är "the peacetime equivalent of a war crime."
Dr. Rohan Gunaratna, en av världens främsta experter på terrorism, karaktäriserade tidigare i veckan, när han talade på Utrikespolitiska Institutet, kriget mot terrorism som 'ett generationskrig', som kommer att pågå minst 25-30 år till. Detta talar starkt för att FN bör ha en viktig roll; en långsiktig kamp mot terror måste ske inom ett globalt och folkrättsligt starkt ramverk.
Europeiska Rådet ska i dagarna försöka att enas om det fortsatta arbetet med att införliva det såkallade Prümfördraget i EU:s regelverk. Fördraget syftar till att fördjupa samarbetet för bekämpning av bland annat terrorism, genom informationsutbyte mellan medlemsländernas polismyndigheter. Det är ett steg på vägen, men viktigt är att belysa även de mer mjuka aspekterna av frågan.
Likt islamologen Gilles Kepel argumenterade Gunaratna att kampen mot terrorism, och mot den växande radikaliseringen av muslimer världen över, främst kommer att behöva kämpas - och i slutändan vinnas - i Europas förorter. Utmaningen är att få de marginaliserade, ofta unga, grupperna i Paris och Londons förorter att integreras i de europeiska samhällena.
Ett starkt FN kräver ett reformerat säkerhetsråd; ett starkt och kapabelt Europa kräver ett nytt fördrag.
Andra bloggar om: politik, FN, EU, terrorism, Ban Ki-Moon, Prümfördraget,
Wednesday, February 14, 2007
Utrikespolitiskt Eko
Gå på teater! Min syster regissören sätter upp Henrik Ibsens pjäs Gengångare. Gengångare, från 1881, handlar om kyrkans maktmissbruk, hedersfrågor och den borgerliga familjens sönderfall och blev kort efter uruppförandet censurerad och kunde inte spelas på flera år. Idag, drygt 120 år senare är pjäsens tema ännu aktuellt. Frågor om heder, sexuellt överförbara sjukdomar och familjideal väcker debatt och är lika angelägna nu som då. Gengångare kommer att spelas den 23, 24 februari och 3 mars på Skånegatan 90 samt 4 och 10 mars på Rojteatern, i Haninge. Kontakta Susanna på gengangare@yahoo.com för biljettbokning.Från Kina kommer till synes glada besked: Nordkoreanska diplomater ses skaka tass med de övriga representanterna i sexpartssamtalen om Nordkoreas kärnvapennedrustning. "En viktig ljuspunkt i en annars mycket bekymmersam situation," säger Carl Bildt, som idag presenterade regeringens utrikesdeklaration. Utrikesdeklarationen är - som jag tidigare nämnt - inte avsevärt annorlunda från den som fördes under den socialdemokratiska regeringen. Bildt nämnde i sitt tal bland annat den nordiska snabbinstatsstyrkan - Nordic Battle Group - och ökat engagemang i statsbyggnadsprocessen i Kosovo. Intressant att nämna är att han även inkluderade klimatfrågan och behovet av en 'hållbar livsmiljö' i deklarationen. Den så kallade 'breddade säkerhetsagendan' har nu helt anamats av politkerna från den akademiska diskursen, något som bör ses som ett viktigt steg.
Bildt talade även om fortsatt utvidgning av EU, en fråga som Sverige inom Unionen länge drivit starkt. Intressant och bra var att Bildt här inkluderade Turkiet, med att konstatera "Ett demokratiskt och dynamiskt Turkiet som fullt respekterar individers och minoriteters rättigheter och som är fast förankrat i den europeiska integrationen stärker hela Europa."
Sant. Men det Europeiska klubbhuset är inte obegränsat och utvidgningen är inte längre självklar. Dels på grund av Nicefördraget - enligt vilket EU endast kan ha 27 medlemsstater - men även på grund av den ’enlargement fatigue’ som många säger ha drabbat EU. Att ta hand om de redan existerande medlemmarna och genomföra en reform av Unionen – i grunden enligt många – ses som allt mer viktiga frågor. För att kunna vara del av 'kärnan' i det europeiska samarbetet, enligt Bildts målsättning, måste Sverige ge starkare stöd för utvecklandet av ett nytt fördrag. Det liggande - av många dödförklarade - konstitutionella fördraget har idag ratificerats av två tredjedelar av medlemsländerna. Sverige bör så också göra.
Andra bloggar om: politik, utrikesdeklarationen, Bildt, EU, teater
Thursday, February 8, 2007
klirra en dora
Ibland öppnar sig så kallade windows of opportunity, 'möjlighetsfönster', i avsaknad av en svensk översättning; korta tidsperioder då sådant som tidigare varit omöjligt att genomföra plötsligt blir görbart. När omständigheterna förändras, är budskapet, ska man handla och handla illa kvickt.
Enligt FN:s department for economic and social affairs rider utvecklingsländerna på en försiktig tillväxtsvåg. 2005 var året då BVP - bruttovärldsprodukten - växte med den rekordhöga siffran 4 %. Under 2007 beräknas global tillväxt däremot 'endast' växa med 3.2 %. Skall globala ojämlikheter utjämnas krävs dock, enligt rapporten World Economic Situation and Prospects 2007, "internationell macroeconomisk koordinering."
I torsdags var EU:s handelskommissionär Peter Mandelson på besök i Stockholm och passade bland annat på att tala på Handelshögskolan. Hans grundbudskap var att EU är det bästa svaret på de globaliseringsprocesser som globala finans- och investeringsflöden utgör: "Det finns inget effektivt svar på globaliseringen utan Europeiska Unionen. Det är genom EU som vi hävdar Europas kollektiva intressen i en globaliserad värld och som vi förbereder européer för de ekonomiska och sociala utmaningar den medför."
Mandelsons ambitioner inför de kommande månaderna är inte små; i sitt tal nämnde han att det just denna vår tycks ha öppnats ett window of opportunity för handelsförhandlingarna inom Doharundan. Handelsrundan, som har legat lamslagen sedan juli 2006, har länge setts som svår att återuppta, eftersom splittringen som lamslog förhandlingarna berodde på oenighet - dels mellan utvecklinsländerna och de utvecklade länderna och dels mellan USA och EU - kring hur jordbrukssubventioner och handelstullar skulle tas bort.
Mandelsons 'möjlighetsfönster' öppnade sig rent formellt under World Economic Forum i Davos, då WTO:s generaldirektör Pascal Lamy, efter samtal med över 30 länders ministrar, försiktigt öppnade för fortsatta förhandlingar. I onsdags kom det slutgiltiga beskedet från Lamy, att Doharundan har återupptagits. (Mandelson vill dessutom gå än längre: han talade även om ett 'WTO plus', en ny generation bilaterala handelsavtal inom tjänstehandel och -investeringar, något som WTO ännu inte har enats om.) Frågan man bör ställa sig är egentligen varför man kommer att nå en lösning nu; varken USA eller EU har egentligen ändrat ståndpunkt och kritiseras fortfarande av utvecklingsländerna för 'protektionism'. I sitt tal på Handelshögskolan nämnde Mandelson EU:s jordbrukssubventioner endast i en bisats. De fundamentalt felaktiga handelsbarriärer som USA och EU upprätthåller mot utvecklingsekonomierna förhindrar dem från att kunna, ja, utvecklas.
Internationella förhandlingar brukar sägas ha lyckats om ingen går ifrån dem nöjd. I fallet Doha stämmer detta, även när inga förhandlingar officiellt pågår. Alla tycks överens om att Doharundan måste slutföras, för att gå vidare i skapandet av ett multilateralt, regelbaserat (någorlunda) fritt handelssystem. Däremot vill ingen att det ska vara för fritt; globaliseringen måste 'tyglas'. Något som inte minst Mandelsons tal på Handelshögskolan - där han talade om EU som nödvändigt för att kunna hantera globaliseringsprocesser - visar på.
Enligt statistiken lyfts stora delar av världen sakta upp ur fattigdom som effekt av att de öppnar upp sig för handel. Men som Homer Simpson en gång sa: "Oh, people can come up with statistics to prove anything. 14% of people know that."
Mandelsons tal om EU som ett 'svar på globaliseringen' bär oroväckande klanger av protektionism. I draget från det mer eller mindre upptvingade möjlighetsfönstret, som de återupptagna handelsförhandlingarna innebär, sitter utvecklingsländerna. Enligt FN-rapporten World Economic Situation and Prospects 2007 behövs "drastiska åtgärder för att etablera en trovärdig makroekonomisk policy-koordineringsprocess under multilateral ledning för att kunna undvika störningar i global ekonomisk tillväxt." Rapporten föreslår bland annat långtgående förslag på reform av bland annat IMF, men även - kanske lite mer oväntat - att en övernationell valuta på långt sikt skapas.
Problemet är dock i grunden hur vi väljer att beskriva det vi vill åtgärda; för utvecklingsländerna handlar det inte om ett möjlighetsfönster som ska öppnas, det handlar - för att låna ett närliggande språkbruk - om att krossa ett glastak.
Andra bloggar om: politik, Peter Mandelson, Doharundan, EU
Enligt FN:s department for economic and social affairs rider utvecklingsländerna på en försiktig tillväxtsvåg. 2005 var året då BVP - bruttovärldsprodukten - växte med den rekordhöga siffran 4 %. Under 2007 beräknas global tillväxt däremot 'endast' växa med 3.2 %. Skall globala ojämlikheter utjämnas krävs dock, enligt rapporten World Economic Situation and Prospects 2007, "internationell macroeconomisk koordinering."
I torsdags var EU:s handelskommissionär Peter Mandelson på besök i Stockholm och passade bland annat på att tala på Handelshögskolan. Hans grundbudskap var att EU är det bästa svaret på de globaliseringsprocesser som globala finans- och investeringsflöden utgör: "Det finns inget effektivt svar på globaliseringen utan Europeiska Unionen. Det är genom EU som vi hävdar Europas kollektiva intressen i en globaliserad värld och som vi förbereder européer för de ekonomiska och sociala utmaningar den medför."
Mandelsons ambitioner inför de kommande månaderna är inte små; i sitt tal nämnde han att det just denna vår tycks ha öppnats ett window of opportunity för handelsförhandlingarna inom Doharundan. Handelsrundan, som har legat lamslagen sedan juli 2006, har länge setts som svår att återuppta, eftersom splittringen som lamslog förhandlingarna berodde på oenighet - dels mellan utvecklinsländerna och de utvecklade länderna och dels mellan USA och EU - kring hur jordbrukssubventioner och handelstullar skulle tas bort.
Mandelsons 'möjlighetsfönster' öppnade sig rent formellt under World Economic Forum i Davos, då WTO:s generaldirektör Pascal Lamy, efter samtal med över 30 länders ministrar, försiktigt öppnade för fortsatta förhandlingar. I onsdags kom det slutgiltiga beskedet från Lamy, att Doharundan har återupptagits. (Mandelson vill dessutom gå än längre: han talade även om ett 'WTO plus', en ny generation bilaterala handelsavtal inom tjänstehandel och -investeringar, något som WTO ännu inte har enats om.) Frågan man bör ställa sig är egentligen varför man kommer att nå en lösning nu; varken USA eller EU har egentligen ändrat ståndpunkt och kritiseras fortfarande av utvecklingsländerna för 'protektionism'. I sitt tal på Handelshögskolan nämnde Mandelson EU:s jordbrukssubventioner endast i en bisats. De fundamentalt felaktiga handelsbarriärer som USA och EU upprätthåller mot utvecklingsekonomierna förhindrar dem från att kunna, ja, utvecklas.
Internationella förhandlingar brukar sägas ha lyckats om ingen går ifrån dem nöjd. I fallet Doha stämmer detta, även när inga förhandlingar officiellt pågår. Alla tycks överens om att Doharundan måste slutföras, för att gå vidare i skapandet av ett multilateralt, regelbaserat (någorlunda) fritt handelssystem. Däremot vill ingen att det ska vara för fritt; globaliseringen måste 'tyglas'. Något som inte minst Mandelsons tal på Handelshögskolan - där han talade om EU som nödvändigt för att kunna hantera globaliseringsprocesser - visar på.
Enligt statistiken lyfts stora delar av världen sakta upp ur fattigdom som effekt av att de öppnar upp sig för handel. Men som Homer Simpson en gång sa: "Oh, people can come up with statistics to prove anything. 14% of people know that."
Mandelsons tal om EU som ett 'svar på globaliseringen' bär oroväckande klanger av protektionism. I draget från det mer eller mindre upptvingade möjlighetsfönstret, som de återupptagna handelsförhandlingarna innebär, sitter utvecklingsländerna. Enligt FN-rapporten World Economic Situation and Prospects 2007 behövs "drastiska åtgärder för att etablera en trovärdig makroekonomisk policy-koordineringsprocess under multilateral ledning för att kunna undvika störningar i global ekonomisk tillväxt." Rapporten föreslår bland annat långtgående förslag på reform av bland annat IMF, men även - kanske lite mer oväntat - att en övernationell valuta på långt sikt skapas.
Problemet är dock i grunden hur vi väljer att beskriva det vi vill åtgärda; för utvecklingsländerna handlar det inte om ett möjlighetsfönster som ska öppnas, det handlar - för att låna ett närliggande språkbruk - om att krossa ett glastak.
Andra bloggar om: politik, Peter Mandelson, Doharundan, EU
Tuesday, February 6, 2007
Squaring the circle
Ronald Reagan sa en gång: "facts are stupid things." Han skulle egentligen citera USA:s andra president John Adams, men sa fel. Originalcitatet, av Adams, från 1770 lyder: "Facts are stubborn things; and whatever may be our wishes, our inclinations, or the dictates of our passion, they cannot alter the state of facts and evidence."
Men Reagancitatet är roligare och egentligen - i en medialiserad, sound bite-fixerad samtid - mer användbart.
Vad som är 'fakta' är däremot en helt annan fråga; likt intvålade ålar glider de lätt ur händerna. De fakta vi krampaktig lyckas hålla fast vid är det som i slutänden styr våra val.
'Squaring the circle' - att hitta en cirkels kvadratur - är ett begrepp taget från antik grekisk geometri som har kommit att betyda något som är meningslöst och omöjligt. Tänk Irak. Geometriska fakta (mer specifikt har det att göra med talet ∏ (pi) och dess natur...) gör det i praktiken omöjligt att 'hitta en cirkels kvadratur'. Analogin har fortsatt bäring även när det gäller geografiska och politiska fakta; situationen Irak tycks alltmer olöslig.
Nu är ju situationen i Irak långt ifrån meningslös - snarare tvärtom: utvecklingen där kan avgöra hela regionens framtid - men alltmer verkar det som om en Mission: Impossible 4 mycket väl skulle kunna iscensättas i ökentrakterna utanför Anbar.
Barack Obama - senator och presidentkandidat - presenterade i förra veckan sin plan, The Iraq War De-escalation Act of 2007, för hur de amerikanska trupperna i Irak ska fasas ut från mars 2008. "Det är dags att ge irakierna sitt land tillbaka", konstaterade han. Han har stöd av en växande amerikansk opinion, som vill att USA ska dra sig ur Irak. Obamas förslag överensstämmer till stor del med den rapport som The Iraq Study Group lanserade i december förra året, där han bland annat förespråkar ett "comprehensive regional and international diplomatic initiative, that includes key nations in the region..."
Förhoppningsvis är detta försiktigt kodspråk för en öppning för förhandlingar med Syrien och Iran.
För att tala med Ron; fakta är korkade. Men inte desto mindre sanna. USA bär ansvaret för det kaos som råder i Irak. Att ensidigt dra sig ur är ingen lösning.
Anledningen till att man inte kan lösa problemet med en cirkels kvadrat är för att pi är transcendentalt, snarare än ett rationellt tal; 'Squaring the circle' i fallet i Irak skulle betyda att hitta en rationell lösning på ett icke-rationellt problem.
Andra bloggar om: politik, Irak, Ronald Reagan, Barack Obama
Technorati Profile
Men Reagancitatet är roligare och egentligen - i en medialiserad, sound bite-fixerad samtid - mer användbart.
Vad som är 'fakta' är däremot en helt annan fråga; likt intvålade ålar glider de lätt ur händerna. De fakta vi krampaktig lyckas hålla fast vid är det som i slutänden styr våra val.
'Squaring the circle' - att hitta en cirkels kvadratur - är ett begrepp taget från antik grekisk geometri som har kommit att betyda något som är meningslöst och omöjligt. Tänk Irak. Geometriska fakta (mer specifikt har det att göra med talet ∏ (pi) och dess natur...) gör det i praktiken omöjligt att 'hitta en cirkels kvadratur'. Analogin har fortsatt bäring även när det gäller geografiska och politiska fakta; situationen Irak tycks alltmer olöslig.
Nu är ju situationen i Irak långt ifrån meningslös - snarare tvärtom: utvecklingen där kan avgöra hela regionens framtid - men alltmer verkar det som om en Mission: Impossible 4 mycket väl skulle kunna iscensättas i ökentrakterna utanför Anbar.
Barack Obama - senator och presidentkandidat - presenterade i förra veckan sin plan, The Iraq War De-escalation Act of 2007, för hur de amerikanska trupperna i Irak ska fasas ut från mars 2008. "Det är dags att ge irakierna sitt land tillbaka", konstaterade han. Han har stöd av en växande amerikansk opinion, som vill att USA ska dra sig ur Irak. Obamas förslag överensstämmer till stor del med den rapport som The Iraq Study Group lanserade i december förra året, där han bland annat förespråkar ett "comprehensive regional and international diplomatic initiative, that includes key nations in the region..."
Förhoppningsvis är detta försiktigt kodspråk för en öppning för förhandlingar med Syrien och Iran.
För att tala med Ron; fakta är korkade. Men inte desto mindre sanna. USA bär ansvaret för det kaos som råder i Irak. Att ensidigt dra sig ur är ingen lösning.
Anledningen till att man inte kan lösa problemet med en cirkels kvadrat är för att pi är transcendentalt, snarare än ett rationellt tal; 'Squaring the circle' i fallet i Irak skulle betyda att hitta en rationell lösning på ett icke-rationellt problem.
Andra bloggar om: politik, Irak, Ronald Reagan, Barack Obama
Technorati Profile
Subscribe to:
Posts (Atom)
