Dödskänd ♥

Snart lanseras Obit Magazine, en tidning som ska "hylla livet", genom att - yes, du gissade rätt - publicera dödsrunor - obituaries - över kända namn:

"We think that reading an obituary can elicit a moment of introspection. It is an opportunity to see our own potential through the accomplishments of others, to recognize our possibility of transformation, and to intertwine our personal narratives with the narratives of our generation. A good obituary is a work of art, especially in a society that disdains speaking ill of the dead."

Dödsrunor är även det som tycks dominera nyhetsrapporteringen i övrigt. Eller ja, så verkar det iallafall. Programmen - som ibland får det lätt bisarra epitetet 'dokumentär' - om Göran Persson, som innan de sändes gav intrycket av att vara lätt monumentresande, känns mest som en sorts småsorglig sammanfattning. 'Här är ditt liv Göran Persson' motverkar effektivt all eventuell mytbildning och pers(s)onkult SSU hade planerad. Perssons egen kommentar om politiken i Nordkorea tycks lika applicerbar på Sverige: från graven dikterar Han Som Bestämmer den svenska debattens gränser. Nekrokrati om något.

Även rapporteringen kring 50 års-firandet av EU verkar vara nåt sorts dödsbesked. Vad gäller Unionens välbefinnande befinner den sig - tycks det - i ständig kris. Är det inte konstitutionen, så är det 'det demokratiska underskottet; är det inte utvidgningen så är det budgetfrågor; är det inte främlingsfientlighet så är det... ja, något annat.

Romfördraget, som ledde till grundandet av vad som skulle bli den Europeiska Unionen, fyller alltså 50 år i veckan. EU - ganska exakt dubbelt så gammalt som jag - förtjänar en ordentlig gratulation. Men även lite kritik.

Unionen har under det senaste halvdecenniet förändrat en hel kontinent i grunden. Europa är inte längre synonymt med genrationslånga krig och förtryckande regimer, utan med samarbete. Utvidgningen av EU måste ses som den mest framgångsrika freds- och utvecklingspolitik som någonsin förts. Skickligt maskerad i byråkrati och funktionalistisk teknokrati har Europa förvandlats; maskineriet såväl som innehållet. Med en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och Battle Group-konceptet under utveckling finns nu förutsättningarna för att EU kan börja ta ansvar i världen. Ta ansvar för problem som man - världen över - ofta har en historisk skuld i.

Kritiken så: Självklara kandidater finns i det förkastligt protektionistiska jordbruksstödet såväl som inom Unionens handelsbarriärer och den felaktiga migrationspolitiken. Men en kanske mindre vanlig kritik av Unionen är denna: det behövs mer EU. Opinionsundersökningar om Unionen ger ofta direkt paradoxala resultat: Europas medborgare må vara kritiska mot EU, men stödjer helhjärtat den politik som drivs i Unionens namn. Särskilt utvidgningen har massivt stöd i länder med hyfsat stark EU-kritisk opinion, såsom Sverige. En åtskillnad är alltså på sin plats: EU-skepsisen måste i första hand ses som riktad inte mot EU some idé - de flesta stödjer och tror ju på nära internationellt samarbete - utan mot dess institutioner. Kritiken om att kommissionen, ministerrådet och den djungel av EU-organ som finns ligger långt ifrån Unionens medborgare är till viss del berättigad, men handlar till syvende och sist om att EU av idag är ett brokigt lapptäcke av institutionella lösningar, som resultat av de flertal fördrag Unionen grundar sig i. Lösningen ligger i ett enhetligt, konkret, klargörande och maktbefogenhetsuppdelande dokument. Kort sagt i en konstitution.

Än är det dock för tidigt att skriva epilog.

Andra bloggar om: politik, EU, Rom-fördraget, Göran Persson, dödsrunor

Bättre sent än aldrig...

8 mars kom och gick. Som den brukar. I DN skriver Swanberg, på temat 'repliker man inte hör så ofta' att "jag tycker det är en alldeles lagom fördelning, det där med en kvinnodag per år och 364 av den andra sorten".

En vän påpekade att det i Ryssland faktiskt finns en mansdag, vilket då skulle göra de resterande dagarna 'könsneutrala'.

Poängen är väl just att dagen - som väl finns för att uppmärksamma kvinnors underordning - är ett undantag som bara än mer belyser det faktum att såväl gregorianska som kinesiska kalendrar domineras av icke-kvinnodagar. Dagar och veckor går, men faktumet att kvinnor världen över är underordnade män består liksom.

Affischen ovan är från Sovjet 1932. På den står det något i stil med "8 mars är dagen att rebellera mot kökets slaveri" och "Säg NEJ till hushållsarbetets förtryck!" Slagord som gäller då som nu. Men: jämställdhetskampen är idag av en annan karaktär.

Att avskaffa kvinnodagen känns som ett sunt steg som borde tas: anledningen är vi ska avskaffa den för att betona att every day is valentine, så att säga: att frågan om jämställdhet är av varje dag-karaktär.

Andra bloggar om: politik, internationella kvinnodagen

Sån är visst jag

Innan valet gjorde jag ett partitest. Jag blev 70% Kristdemokrat. Nu har jag gjort ett annat:

You Are 30% Boyish and 70% Girlish
"Even if you're not a girl, you're very feminine.You're in touch with your feelings, and your heart rules you.A bit of a emotional roller coaster, one moment you're up and the next you're down.But no matter what, you try to be as cute and perky as possible."

How Boyish or Girlish Are You?

Tjo och tjim liksom.

Prokrastinering - En grundkurs

Jag har ett - för att formligen vältra mig i eufemismer - aningens ambivalent förhållande till deadlines.

Att slutföra saker - oavsett om det gäller att skriva artiklar eller att se till att få en förknicklad tvättid - tycks mig ibland omöjligt. Trots hela busslaster goda intentioner blir väldigt mycket helt enkelt bara liggande, lagrandes såväl damm som dåligt samvete.

Jag fastnar liksom i annat. När jag sedan lyckas dra på mig en sjujäkla förkylning och ligger utslagen och hallucinerar ett par dagar påminns man plötsligt om allt det där man borde ha gjort. Drömmer feberdrömmar om Deadlines som jagar en genom ökenlandskap. När de får kroppslig form liknar de den där vita, nakna varelsen med ögon i händerna från Pans Labyrint. Fokus ligger liksom på 'Dead'.

Nå. Tillbaka på jobbet och tänker mig att jag ska ta tag i allt det där jag inte fått gjort under mina dagar i Gehenna. Som till exempel den där presentationen av mitt lilla privata helvete till forskningsprojekt. Självklart slås jag av en yrsel och huvudvärk av andra världskrigsklass. Verdammt.

(Förresten: när jag slog upp nya numret av TIME tycktes Pawel Zalewskis - ordförande i polska utrikesutskottet - ord ekas av skribenten Niall Fergusons i artikeln The Godfather. Zalewskis 'konspiratoriska retorik' - som jag uttryckte det - studsade rakt upp ur texten i ansiktet på mig:

"The key point is that Russia's geopolitical power has become a function of the value of its energy exports." ... "Russia is the only major power that has an interest in high energy prices. It is therefore the only major power with no interest in Middle Eastern stability."

Amerikanska analytiker tycks formligen leta efter någon att utmana, någon som inte är Kina (som faktiskt kan utmana dem). Likaså i Sverige piskas ryssskräcken upp. Amerikanske försvarsministern uttryckte det passande, när han - angående om Putins kritik av amerikansk utrikespolitik kunde ses som en återgång till mer frostiga relationer - i förra veckan konstaterade att de två länderna måste arbeta tillsammans, med tillägget "One Cold War was quite enough.")

Andra bloggar om: förkylning, politik, prokrastinering, Pans Labyrint, Ryssland