Toppmöte EU-Afrika

Afrika har under senare år alltmer blivit en arena för de nya stormakterna. Kina och Indien söker inflytande genom ekonomiskt stöd och handel. Även EU försöker visa sin tyngd i världen genom att närma sig länderna på den afrikanska kontinenten. I början av december hålls det andra EU-Afrika-toppmötet någonsin.

EU har länge uppvisat ett janusansikte i sin relation till Afrika. Att stödja demokrati och fattigdomsbekämpning i Afrika är klart utstakade mål för EUs medlemmar och genom till exempel biståndsprojekt och handelsförmåner försöker EU stärka demokratiutveckling och stabilitet i sitt grannområde. Detta skall i sin tur, är förhoppningen, förhindra illegala flyktingströmmar från Nordafrika till EU-länder, såsom Spanien - en fråga som under de senaste åren blivit allt mer akut för unionen. Samtidigt har flera av EU-länderna komplicerade förhållanden till forna kolonier och spänningar kvarstår. [Fortsätt läs]

Artikel skriven för Utrikespolitiska Institutets nättidning Epok.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, EU, Afrika, AU

SMUN 2007

Imorgon startar Stockholm Model United Nations 2007. Samtidigt befinner sig en massa KUSP-ambassadörer i stan på en UI-konferens, som jag självklart missar. Asch.

SMUN kommer i år att behandla 'the case of Kosovo' i tre kommittéer: Säkerhetsrådet, Ecosoc och EUPSC (eller, just det, KUSP på svenska). SMUN hålls i år på Handelshögskolan i Stockholm med 150 deltagande delegater från såväl Sverige som utomlands ifrån. Läs mer här.


Andra bloggar om: Politik, FN, Säkerhetsrådet, KUSP, Model United Nations, Handelshögskolan

(om TT-prosa)

Spenderade helgen i Skåne. Dränktes - som alltid - i en mörk, manglande tystnad.

Upptäckte vid hemkomst att den analys jag i förra veckan skrev för Utrikesbloggen - DN-journalisten Bengt A:s nya projekt - nu är publicerad, dock i en ganska hårt redigerad version.

Jag har generellt väldigt svårt för att bli redigerad och då särskilt av journalister. Men det är väl bara att leva med. Tycker mig dock ha skäl att klaga på den 'kultur' (vad annars kalla det?) som tycks existera i media-Sverige där TT-prosans korta meningar och sterila språk dominerar. Nå, texten - i den redigerade versionen - finns att alltså att läsa här.

Andra bloggar om: Politik, EU, Afrika, Lissabon, Angela Merkel, Gordon Brown

Att Inte Hinna Blogga

... Nå, det borde ju vara ett sundhetstecken tycker man.

En av anledningarna till dålig uppdatering av denna sida stavas Stockholm Model United Nations. Läs gärna mer om den kommande SMUN-konferensen 9-11 November.

Sedan har mitt engagemang i nätverket Europe Analysis tagit en del tid också.

Plus att jag jobbar och försöker ha nåt sorts liv.

Återkommer hit när tid finnes.

mvh,
Anders

Klara! Färdiga! vänta lite ...

Jasenko Selimovic – Chef för Radioteatern – skrev i Fokus tidigare i sommar att en europeisk identitet inte kan byggas på politisk väg, utan kräver någon sorts europeisk kulturell samhörighet, en såkallad 'tjock' identitet.

Detta argument hör man ofta, att anledningen till att Europa "inte fungerar" är dess heterogena kulturer. Selimovic – och övriga som framför detta argument – har fel. Visst blir det lättare om man inom ett politiskt system har vissa gemensamma kulturella markörer att vila sig på; det fungerar som ett glidmedel för att få människor att acceptera beslut. Men: inget politiskt system är i realiteten baserat - eller kan för den delen baseras – på någon sort enhetlig kulturell grund.

Krönika skriven för Europe Analysis
Läs hela artikeln

Andra bloggar om: politik, EU, reformfördraget, Europa, identitet, Angela Merkel, Jasenko Selimovic, Valery Giscard d'Estaing

Sommar

Man flyttar. Man dricker öl i solen. Man äter middag i den nya lägenheten. Man oroar sig över höst. Man går en promenad runt söder. Man äter glass. Man tar ännu en öl medan solen går ner. Men mest av allt läser man. Här kommer några lagom korta tips:
The imperial vice presidency i Salon samt The Darksider i The New Yorker på samma ämne;
The Richest of the Rich, Proud of a New Gilded Age i the New York Times;
Blair's Barnum i TIME Magazine.

Gör dessutom som den amerikanska kongressen och ta och damma av ditt gamla (nåja...) exemplar av the Iraq Study Group Report. Kanske hade den några fiffiga lösningar iallafall ...

Slutligen, läs - som alltid - Garrison Keillor.

Andra bloggar om: sommar, lästips, the Iraq Study Group Report, Sidney Blumenthal, Garrison Keillor

For the benefit of Mr. Brown

"Det första Labours parlamentariker kommer att vilja se i den nye ledaren är en klart fastslagen riktning och ett syfte", skriver Charles Clarke, tidigare brittisk inrikesminister.

När Brown idag tar över premiärministerposten efter Blair kommer han att vara den finansminister som suttit längst sedan Nicholas Vansittart i början av 1800-talet.

Browns butterhet står i stark kontrast till Blairs karismatiska framtoning och ett av skämten om landets nygamla ledare är att han är en man som kan lysa upp ett helt rum bara genom att lämna det. När Tony Blair nu alltså har avgått, söker Brown vinna allmänhetens gunst i sin förvandling från teknokratisk domptör av den brittiska ekonomin till premiärminister.

Den första tiden kan dock visa sig bli svår för Brown. Nyligen presenterades siffror som visade att Labour hade drygt 177 000 medlemmar i maj i år, mot 407 000 vid makttillträdet 1997. Bara under 2006 hade partiet tappat 16 000 medlemmar. Opinionssiffror från slutet av juni i år visar även att de konservativa, Tories, leder i mätningarna, med 37 procent framför Labours 32 procent.

Oavsett hur Gordon Browns första tid som premiärminister ter sig kommer den nya regeringens politik att färgas av att parlamentsval måste hållas senast i juni 2010.

Valet lär bli en duell mellan Brown och det konservativa partiets ledare David Cameron. Den 41-årige Cameron ses av många som de konservativas motsvarighet till Tony Blair. Under Cameron har Tories lagt större vikt på 'mjuka' frågor och de har bland annat jämförts med Fredrik Reinfeldt och den förnyelse som de svenska moderaterna genomförde inför riksdagsvalet 2006.

Före valet kommer Gordon Brown alltså att försöka sätta sin egen prägel på den brittiska politiken. Utmaningen, menar många, är tvåfaldig: han måste dels framställa sig som landets naturlige ledare, gentemot oppositionen och den ständigt lurpassande tabloidpressen, men han måste även hitta ett sätt att förhålla sig till sin företrädare Tony Blairs politiska arv.

[Läs hela artikeln om Gordon Brown här]

Andra bloggar om: politik, Gordon Brown, Tony Blair, Winston Churchill, Labour

Georgien - Privatiseringar och Missförstånd

När georgiens utrikesminister Gela Bezhuashvili förra veckan besökte Sverige talade han i varma ordalag om relationen mellan Sverige och Georgien. "Carl Bildt har redan besökt oss två gånger", sa han med ett brett leende.

Den reformprocess som pågår i Georgien har sedan rosenrevolutionen 2003 snabbats upp och den nuvarande regeringen är väldigt mån om ett närmande till EU, något som Bezhuashvili upprepade flera gånger: "Georgien är ett europeiskt land; vårt mål är att bygga en europeisk demokrati."

Men reformerna har på många områden gått hårt fram och regeringen har bland annat genomfört flera kontroversiella privatiseringar. Liberaliseringen av ekonomin har bland annat gjort att regeringen har avskedat flera tiotusentals anställda i gamla statsägda företag, något som Bezhuashvili håller med om är problematiskt. Men i nästa andetag fastslår han: "Det som behövs är politiskt mod. Georgien är ett litet land, men vi är ett föredöme för hela vår region." Själva grundstenen för demokratiska reformer är just en stark ekonomi, konstaterar han och tillägger stolt: "I vårt grannområde är vi kända som regeringen som säljer allt."

Som EU-partner inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken (European Neighbourhood Policy) finns det för närvarande inga prospekt för ett georgiskt EU-medlemskap, men landets närmande till Europa har väckt känslor hos storebror Ryssland: "vi kan inte ändra våra grannar, vi måste leva tillsammans", konstaterade Bezhuashvili. "Men", tillade han, "vi kommer inte att kompromissa med våra gränser, vår nationella integritet eller de val vårt land gör. Ryssland måste acceptera detta."

Och valet som Georgien redan har gjort, fastslog Bezhuashvili om och om igen, är Europa: "Alla medborgare ser en framtid i Europa. Om detta är det total enighet i vårt samhälle, Georgiens framtid ligger i Europa. Det är ingen debatt om detta."

Nå, ambitionerna tycks ju bra. Men Georgiens utrikesminister tycks omedveten om att avsaknad av debatt och samhällelig enighet inte bara är i grunden oeuropeiskt, det är även djupt problematiskt.

För vidare läsning, se Malins blogg, där hon skriver roligt och insiktsfullt om livet i Georgiens huvudstad Tbilisi.

Andra bloggar om: Georgien, EU, Carl Bildt

Krig och ... well, lite mer krig

Äntligen publiceras Günther Grass' artikel 'How I spent the war' på engelska. När Grass i augusti 2006 i en intervju avslöjade att han under Andra världskriget hade varit soldat i Waffen-SS, bubblade en debatt upp där många kritiska röster höjdes. Att läsa artikeln - som egentligen snarare förtjänar epitetet novell - är att följa författarens försök gräva sig in i ett förflutet som - märker man - han själv inte verkar tillåtit sig att komma ihåg. Grass skildrar med omsorg detaljerna kring sitt engagemang. Ingen förklaring ges, inte heller något försök till att framföra förmildrande omständigheter. "Allt jag kan göra", skriver Grass, "är att binda samman de omständigheter som ledde till att jag tog värvning."

Macroperspektivet - krigets stålhårda och binära systematik - bryts effektivt ned i en skildring av de tusen sinom tusen ögonblick som uppgör det. Detaljerna som sköljer över läsaren sätter kaoset i förgrunden. Microperspektivet döljer effektivt krigets sanning även för de som står mitt i det. Grass beskriver det som 'ungdomens blinda stolthet'. "Men min okunskap kan inte ", skriver han, "dölja det faktum att att jag inkorporerades in i ett system som hade planerat, organiserat och utfört utrotningen av miljontals människor. Även om jag inte kan anklagas för aktivt stöd, återstår än idag resterna av det vi kallar för det gemmensamma ansvaret. Jag kommer att få leva med det resten av mitt liv."

Händelseförloppen ligger rena på historiens stilla yta, skildrandes en tillsynes lättförståelig systematik. Men under ytan myllrar krigets atomer; människoöden som vävs samman av tveksamhet, slump och oförklarlighet.

Så även idag. I en artikel i Newsweek skriver Ban Ki-Moon, FN:s Generalsekreterare, att det enande tema hans arbete karaktäriseras av, är - och måste vara - 'den mänskliga dimensionen':

"We may read, each morning, about human tragedies in our newspapers. But how often do we truly hear such people's voices, or try with full force and determination to help? This I pledge to do."


Andra bloggar om: Günther Grass, Andra Världskriget, FN, Ban Ki-Moon

Utveckling & Näringslivet roll

Kemal Dervis, chef för UNDP - FN:s utvecklingsorgan - konstaterade när han besökte Sverige förra veckan att global utveckling och fattigdomsbekämpning är en fråga som rör inte bara regeringar och stater, utan i allra högsta grad även näringslivet och privata företag:

"Utmaningen är att skapa inclusive growth", fastslog han. "Utveckling får inte handla om allmosor. Vikten måste ligga på en tillväxt som utvecklingsländerna själva kan upprätthålla. En inkluderande tillväxt är vad fattigdomsbekämpning i praktiken handlar om."

Dervis konstaterade under sitt besök att det världen över finns ett 'konsensus' kring vikten av näringslivets engagemang inom utveckling. Till viss del har han rätt; Gordon Brown - Storbritanniens näste statsminister - konstaterar även han att utvecklingsåtgärder måste bygga på uttökat samarbete mellan regeringar och företag.

Så ja: i en tid då regeringar inser att bistånd och global utveckling är svårhanterade frågor finns det ett nog så starkt konsensus inom politiken för att engagera näringslivet ytterliggare. Men vad säger företagen?

Andra bloggar om: Kemal Dervis, UNDP, FN, utvecklingpolitik, bistånd, Gordon Brown

Plan D?

Jag älskar serier. Jag har läst Fantomen och Tintin hela mitt liv. Att svenska serietecknare - såsom den smått genialiske Nina Hemmingsson - nu börjar ta mark är alltså väldigt spännande.

Sen så har jag ju även väldigt starka känslor (älska vore väl att ta i) för EU.

Logiskt är ju då att följa den rafflande följetongen Operation Red Dragon, den spännande serien om en europaparlamentarikers liv, när hon dras in i vapenhandelpolitik. Att den är lite småfult tecknad och helt skamlöst glorifierar en viss partigrupp gör den ännu bättre!



Andra bloggar om: Europaparlamentet, serier, Operation Red Dragon

Europadagen

Den 9 maj 1950 sammankallades pressen för att delges en "kommuniké av högsta vikt." Kommunikén - skriven av den 'pragmatiske internationalisten' Jean Monnet - framfördes av Frankrikes utrikesminister Robert Schuman och skulle långt senare bli känd som det som lade grunden till den europeiska gemenskapen:

"Vi kan bara värna om världsfreden genom kreativa ansträngningar i samma storleksordning som de faror som hotar denna fred."

Vad Schumandeklarationen föreslog var att en övernationell europeisk institution med uppgift att förvalta råvarorna kol och stål, som ju var grunden till 1900-talets långa krig, skulle skapas.

"Genom att skapa en gemensam basproduktion och genom att instifta en ny högsta myndighet, vars beslut är bindande för Frankrike, Tyskland och övriga länder som ansluter sig, kommer detta förslag att förverkliga den första konkreta basen för en europeisk federation som är oundgänglig för att bevara freden."

57 år senare präglas det numera unionssamarbetet av ett intensivt samarbete mellan 27 länder inom oändligt många frågor, på såväl kommun- som statsnivå. Integrationen har rört sig långsamt, men stadigt. Fortfarande är en av en av EU:S främsta motiveringsgrunder dess problemlösningsförmåga och i möjligheten att kunna anpassa politiken. En central framtidsfråga för EU är kampen mot klimathotet. Tidigare i år enades EU:s stats- och regeringschefer om att rejält minska utsläppen av växthusgaser och visade därmed att samarbetet inte enbart handlar om att reagera på problem, utan att EU behövs för att kunna agera proaktivt, såväl på kontinenten som globalt.

Alltså: Glad Europadag!

(Förövrigt var det också på denna dag som p-pillret lanserades för 47 år sedan - 1960 - i USA. Det var första gången som den amerikanska Food and Drug Administration (FDA) godkände en medicin som hade andra verkningsområden än att bota en sjukdom eller minska smärta. 1962 använde 1,2 miljoner kvinnor pillret och 1968 12 miljoner.)

Andra bloggar om: EU, Europadagen, Robert Schuman, Jean Monnet, klimat, p-piller

Iran talar

Irans utrikesminister Manouchehr Mottaki besökte Sverige den 7 maj för samtal med bland andra vice statsminister Maud Olofsson och utrikesminister Carl Bildt. Besöket, som är ett led i en Europaresa som även inkluderar Norge, har kritiserats från flera håll.

Irans regering är inte okontroversiell, men när Mottaki befinner sig i Sverige är det fel att inte ta chansen att diskutera med en av den iranska regimens högsta företrädare. Frågan om Irans kärnkraftsprogram och dess påstådda utvecklande av kärnvapen är - fortfarande - en tolkningsfråga, med ickespridningsavtalet NPT i grunden. Inte, som det framstår i svensk media, en avgjord fråga där det iranska kärnvapenprogrammet bör ses som existerande.

Mottaki talade i måndags på Utrikespolitiska Institutet. Jag har skrivit ett litet referat från hans besök, som går att läsa här.

Andra bloggar om: Iran, Manouchehr Mottaki, NPT

Är du betydelsefull lilla vän?

Idag publicerar TIME Magazine sin lista över de mest inflytelserika och betydelsefulla människorna i världen, The People who shape our world. På den hittar vi såväl Queen Elizabeth II, Nancy Pelosi och Barack Obama som Justin Timberlake.

Listan är en bitvis ganska tröttsam läsning i amerikansk geocentrism (Tyra Banks känns som ett väldigt underligt val), men bjuder även på några ganska småspännande personer. Såsom "the great balancer", Ayatullah Ali Khamenei.

Roligare då är den alternativa listan The Alt TIME 100, där vi bland annat - på plats nummer 7 - hittar Will Smith med motiveringen: "No good reason other than people love Will Smith." Självklart hittar vi här även Paris 'Hitler' Hilton och Hugh Hefner, samt Osama Bin Laden, "likely to outlast Bush as head of an organization." Tyra Banks lyckades ta sig in på även denna lista. Vad det nu säger om världen.

Andra bloggar om: TIME Magazine, The People who shape our world, Tyra Banks

So it goes

Jag vet inte om det är ironi.

Det var på den här dagen, år 1633 som Galileo Galilei ställdes inför inkvisationen, för hans stöd för teorin att jorden rör sig runt solen. I april samma år 'erkände' han sig skyldig och dömdes till husarrest. Inte förrän 1992 erkände katolska kyrkan att Galileos syn på solsystemet stämmer.

I tisdags dog Kurt Vonnegut. Han blev 84 år.

Vonneguts respektlösa skildringar av världens absurditeter, av krig, av människans dumhet och hennes oemotståndliga charm, gjorde hans verk till små utställningar - pictoraman - om lidande och lycka. Vonneguts enkelhet och naivistiska ton avslöjade såväl beräknande maktfullkomlighet som slumpens roll i våra liv.

Precis som Galileo var Vonnegut en sanningssägare, som nästan tycktes tala ett eget språk. Han rörde sig utanför rådande diskurser.

Med hans död blir världen en nyans blekare. Men som han själv skulle ha sagt: So it goes.

Andra bloggar om: Kurt Vonnegut

Om lövkrattning

Påskhelgen spenderas på morföräldrarnas lantställe, några mil utanför Gnesta. Luften är kall, men solen skiner på oss när vi i lugn takt rör oss över tomten, med varsin räfsa i hand.

Med ett par skor som säkerligen är minst dubbelt så gamla som jag på fötterna och morfars jacka på mig kammar jag gräset fritt från eklöv. Sakta formar vi en hög av gräs, kvistar och löv, en hög som bara växer och växer. "Det är de där ekarna i backen" säger morfar. "Att två små ekar kan ha så mycket löv".

Solen värmer kinden och när jag med en långsamt svepande rörelse för bort eklöven tittar ett par ystra blåsippor fram. De lutar sig tillbaka i solen.

Mobiltelefonen har jag lämnat inne i huset nånstans, jag vet inte var. På väg ut hit noterade jag nöjt att den någonstans halvvägs rapporterade "Inget nät".

Man krattar till dess trädgården ligger ren och nykammad. Man nynnar lite på Titanic. Man löser korsord och dricker te. Sedan somnar man och drömmer inte alls.

Andra bloggar om: påsk, kratta löv, mobiltelefoni

Between a rock and a hard place

Återkommen från en vecka i Genève, på World Model United Nations, försöker jag få saker gjorda innan påskledigheten.

Svårt. Efter att ha diskuterat afrikansk inter-border militia movement en vecka kommer man hem till nån sorts höstväder. Att då engagera sig i "jobbet", att faktiskt sätta sig ned och få "arbete" gjort, är svårt. Ungefär som att vara republikan i Sverige. Särskilt i ljuset av den subtila kritik som Sveriges kungafamilj utsätts för numer.

Från att i tonåren vara smått besatt av Thåström, till att älska Bellman och Klas Östergren, är jag - sedan länge - en svårbotad Stockholmsromantiker. Men Genève är inte så pjåkigt heller.








Andra bloggar om: WorldMUN, Geneva

Ingen Rast, ingen Ro

Efter en vecka i Genève är det mycket som kan locka tillbaka en till Hufvudstaden. Detta till exempel.

Dödskänd ♥

Snart lanseras Obit Magazine, en tidning som ska "hylla livet", genom att - yes, du gissade rätt - publicera dödsrunor - obituaries - över kända namn:

"We think that reading an obituary can elicit a moment of introspection. It is an opportunity to see our own potential through the accomplishments of others, to recognize our possibility of transformation, and to intertwine our personal narratives with the narratives of our generation. A good obituary is a work of art, especially in a society that disdains speaking ill of the dead."

Dödsrunor är även det som tycks dominera nyhetsrapporteringen i övrigt. Eller ja, så verkar det iallafall. Programmen - som ibland får det lätt bisarra epitetet 'dokumentär' - om Göran Persson, som innan de sändes gav intrycket av att vara lätt monumentresande, känns mest som en sorts småsorglig sammanfattning. 'Här är ditt liv Göran Persson' motverkar effektivt all eventuell mytbildning och pers(s)onkult SSU hade planerad. Perssons egen kommentar om politiken i Nordkorea tycks lika applicerbar på Sverige: från graven dikterar Han Som Bestämmer den svenska debattens gränser. Nekrokrati om något.

Även rapporteringen kring 50 års-firandet av EU verkar vara nåt sorts dödsbesked. Vad gäller Unionens välbefinnande befinner den sig - tycks det - i ständig kris. Är det inte konstitutionen, så är det 'det demokratiska underskottet; är det inte utvidgningen så är det budgetfrågor; är det inte främlingsfientlighet så är det... ja, något annat.

Romfördraget, som ledde till grundandet av vad som skulle bli den Europeiska Unionen, fyller alltså 50 år i veckan. EU - ganska exakt dubbelt så gammalt som jag - förtjänar en ordentlig gratulation. Men även lite kritik.

Unionen har under det senaste halvdecenniet förändrat en hel kontinent i grunden. Europa är inte längre synonymt med genrationslånga krig och förtryckande regimer, utan med samarbete. Utvidgningen av EU måste ses som den mest framgångsrika freds- och utvecklingspolitik som någonsin förts. Skickligt maskerad i byråkrati och funktionalistisk teknokrati har Europa förvandlats; maskineriet såväl som innehållet. Med en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och Battle Group-konceptet under utveckling finns nu förutsättningarna för att EU kan börja ta ansvar i världen. Ta ansvar för problem som man - världen över - ofta har en historisk skuld i.

Kritiken så: Självklara kandidater finns i det förkastligt protektionistiska jordbruksstödet såväl som inom Unionens handelsbarriärer och den felaktiga migrationspolitiken. Men en kanske mindre vanlig kritik av Unionen är denna: det behövs mer EU. Opinionsundersökningar om Unionen ger ofta direkt paradoxala resultat: Europas medborgare må vara kritiska mot EU, men stödjer helhjärtat den politik som drivs i Unionens namn. Särskilt utvidgningen har massivt stöd i länder med hyfsat stark EU-kritisk opinion, såsom Sverige. En åtskillnad är alltså på sin plats: EU-skepsisen måste i första hand ses som riktad inte mot EU some idé - de flesta stödjer och tror ju på nära internationellt samarbete - utan mot dess institutioner. Kritiken om att kommissionen, ministerrådet och den djungel av EU-organ som finns ligger långt ifrån Unionens medborgare är till viss del berättigad, men handlar till syvende och sist om att EU av idag är ett brokigt lapptäcke av institutionella lösningar, som resultat av de flertal fördrag Unionen grundar sig i. Lösningen ligger i ett enhetligt, konkret, klargörande och maktbefogenhetsuppdelande dokument. Kort sagt i en konstitution.

Än är det dock för tidigt att skriva epilog.

Andra bloggar om: politik, EU, Rom-fördraget, Göran Persson, dödsrunor

Bättre sent än aldrig...

8 mars kom och gick. Som den brukar. I DN skriver Swanberg, på temat 'repliker man inte hör så ofta' att "jag tycker det är en alldeles lagom fördelning, det där med en kvinnodag per år och 364 av den andra sorten".

En vän påpekade att det i Ryssland faktiskt finns en mansdag, vilket då skulle göra de resterande dagarna 'könsneutrala'.

Poängen är väl just att dagen - som väl finns för att uppmärksamma kvinnors underordning - är ett undantag som bara än mer belyser det faktum att såväl gregorianska som kinesiska kalendrar domineras av icke-kvinnodagar. Dagar och veckor går, men faktumet att kvinnor världen över är underordnade män består liksom.

Affischen ovan är från Sovjet 1932. På den står det något i stil med "8 mars är dagen att rebellera mot kökets slaveri" och "Säg NEJ till hushållsarbetets förtryck!" Slagord som gäller då som nu. Men: jämställdhetskampen är idag av en annan karaktär.

Att avskaffa kvinnodagen känns som ett sunt steg som borde tas: anledningen är vi ska avskaffa den för att betona att every day is valentine, så att säga: att frågan om jämställdhet är av varje dag-karaktär.

Andra bloggar om: politik, internationella kvinnodagen

Sån är visst jag

Innan valet gjorde jag ett partitest. Jag blev 70% Kristdemokrat. Nu har jag gjort ett annat:

You Are 30% Boyish and 70% Girlish
"Even if you're not a girl, you're very feminine.You're in touch with your feelings, and your heart rules you.A bit of a emotional roller coaster, one moment you're up and the next you're down.But no matter what, you try to be as cute and perky as possible."

How Boyish or Girlish Are You?

Tjo och tjim liksom.

Prokrastinering - En grundkurs

Jag har ett - för att formligen vältra mig i eufemismer - aningens ambivalent förhållande till deadlines.

Att slutföra saker - oavsett om det gäller att skriva artiklar eller att se till att få en förknicklad tvättid - tycks mig ibland omöjligt. Trots hela busslaster goda intentioner blir väldigt mycket helt enkelt bara liggande, lagrandes såväl damm som dåligt samvete.

Jag fastnar liksom i annat. När jag sedan lyckas dra på mig en sjujäkla förkylning och ligger utslagen och hallucinerar ett par dagar påminns man plötsligt om allt det där man borde ha gjort. Drömmer feberdrömmar om Deadlines som jagar en genom ökenlandskap. När de får kroppslig form liknar de den där vita, nakna varelsen med ögon i händerna från Pans Labyrint. Fokus ligger liksom på 'Dead'.

Nå. Tillbaka på jobbet och tänker mig att jag ska ta tag i allt det där jag inte fått gjort under mina dagar i Gehenna. Som till exempel den där presentationen av mitt lilla privata helvete till forskningsprojekt. Självklart slås jag av en yrsel och huvudvärk av andra världskrigsklass. Verdammt.

(Förresten: när jag slog upp nya numret av TIME tycktes Pawel Zalewskis - ordförande i polska utrikesutskottet - ord ekas av skribenten Niall Fergusons i artikeln The Godfather. Zalewskis 'konspiratoriska retorik' - som jag uttryckte det - studsade rakt upp ur texten i ansiktet på mig:

"The key point is that Russia's geopolitical power has become a function of the value of its energy exports." ... "Russia is the only major power that has an interest in high energy prices. It is therefore the only major power with no interest in Middle Eastern stability."

Amerikanska analytiker tycks formligen leta efter någon att utmana, någon som inte är Kina (som faktiskt kan utmana dem). Likaså i Sverige piskas ryssskräcken upp. Amerikanske försvarsministern uttryckte det passande, när han - angående om Putins kritik av amerikansk utrikespolitik kunde ses som en återgång till mer frostiga relationer - i förra veckan konstaterade att de två länderna måste arbeta tillsammans, med tillägget "One Cold War was quite enough.")

Andra bloggar om: förkylning, politik, prokrastinering, Pans Labyrint, Ryssland

... och så lite väder

Rysslands Sverigeambassadör Alexander Kadakin är - som bekant - mycket kritisk till den svenska debatten om den planerade rysk-tyska gasledningen i Östersjön: "Debatten har nått idiotinivå" sa han till Sveriges radio härom veckan.

Då skulle han ha hört Pawel Zalewski, ordförande för det polska parlamentets utrikesutskott, som var i Sverige förra veckan och bland annat besökte riksdagen. Enligt Zalewski söker Ryssland återta sin position som en global stormakt genom sina naturresurser. Det finns, konstaterade han, alltså en ”historisk förklaring” till den politik som nu drivs. På grund av brist på investeringar har den ryska industrin fortfarande inte moderniserats och landets tunga och energiintensiva industri är starkt beroende av billig gas och olja. 55 % av rysk export är energirelaterad och fortfarande är det i hög grad den ryska militären som tjänar på inströmningen av resurser som denna export innebär, konstaterade Zalewski

Därför är energisektorn av primärt intresse för Ryssland. Pipelinen är således endast en del av energipolicyn gentemot Europa och bör, enligt Zalewski, ses som ett sätt att undvika till exempel Ukraina, Vitryssland och Polen, som är genomfartsländer för den ryska gasexporten. På så sätt kan Ryssland frånkoppla sin politik gentemot dessa länder från energiexporten och alltså möjliggöra en friare politik, där Ryssland inte är beroende av dessa länder för sin export. Ryssland strävar efter ”dominans över den europeiska energimarknaden,” enligt Zalewski. Denna strävan kan i det längre loppet förhindra en gemensam europeisk energipolitik, konstaterade han, eftersom den delar EU, i ett väst och ett öst och alltså motsäger ’pan-europeiska intressen’.

Alldeles oavsett den konspiratoriska retoriken har han rätt. Men hur skulle ett alternativt förslag se ut? En land-pipeline - från Ryssland över kontinenten - vore, som ett hastigt utkastat exempel, ett bättre alternativ, av miljömässiga såväl som av ekonomiska skäl. Men andra lösningar måste också till.

Att EU nu har lanserat en gemensam plan att sänka växthusgaser med 30% till 2020 är hoppfullt. Unionens miljöministrar möttes i tisdags och miljökommissionär Stavros Dimas sa i ett uttalande att EU även i fortsättningen "ska vara ledande i kampen mot klimatförändringar." Problemet är - som alltid - hur man ska omsätta orden i praktik och dela bördan inom Unionen.

Att utveckla den inom Europa etablerade energigemenskapen är en inte helt tokig idé, den som nu håller på att breddas till länderna söder om EU. En sådan skulle kunna innefatta såväl EU-medlemmar som länder utanför Unionen, såsom Norge, och ha flera funktioner: dels att etablera ett stabilt investeringsklimat, inom främst den monopoldominerade gashandeln, dels att stödja ökad forskning inom alternativa energikällor och, sist men inte minst - snarare kanske viktigast av allt - att stärka Europas kamp mot global uppvärmning.

Se där, ett förslag i all anspråkslöshet, för kommissionen att sätta tänderna i.


Andra bloggar om: politik, miljö, Östersjön, EU, Ryssland

Ett nytt kallt krig?

Och världen snurrar vidare.

I veckan har 'high politics'-händelserna avlöst varandra; Nordkoreas kärnvapenförhandlingar, terrorism i Iran och kaoset i Irak - som de ivriga amerikanska presidentkandidaterna projicerar alla sina mer eller mindre görbara lösningar på - har varit några händelser som liksom väldigt mycket är hyfsat avgörande för de närmaste åren. USA:s 'krig' mot terrorism, som efter felaktiga slutsatser fick landet att fastna ändå upp till hakan i Iraks kvicksand, tar sig nya desperata uttryck när rykten om Irans inblandning har fått folk att surra om ett eventuellt krig mot Iraks östra granne.

Efter att Ban-Ki Moon i onsdags i ett uttalande slog fast att "ingenting kan rättfärdiga terrorism," kan det vara befogat att fråga sig vilken roll FN ska spela i kampen mot terrorism.

Sedan FN grundades har världen förändrats flera gånger om: från kalla kriget och avkolonialiseringen, till framväxten av EU, 11 september 2001 och Kinas ökande inflytande. FN har däremot knappt förändrats överhuvudtaget. Samma sekretariat som 1945 endast var ansvarigt för FN:s administrativa verksamhet, ansvarar idag även för de flertal fredsoperationer som FN-styrkor runt om i världen är engagerade i. Under de senaste nio åren har antalet civila och soldater i fredsbevarande operationer ökat från 20000 till 80000 och Sekretariatets budget har dubblerats under denna period, till 18 miljarder dollar. Sekretariatet har organisatoriskt dock mer eller mindre samma struktur idag som det hade 1945.

Under Jan Eliassons ordförandeskap i FN:s generalförsamling förra året, genomfördes flera steg mot ett mer effektivt FN. Bland dessa finner vi den fredbyggande kommissionen, MR-rådet, katastrofonden the Central Emergency Response Fund (CERF) samt den gemensamma FN-strategi mot terrorism, som antogs den 20 september förra året, i slutskedet av Eliassons ordförandeskap. Nämnas bör även Responsibility to Protect, som fått allt större genomslag inom internationell lag de senaste åren, sedan the International Commission on Intervention and State Sovereignty (ICISS) 2001 kom ut med rapporten som lanserade begreppet.

Även om FN - trots den överenskomna strategin - inte har en uttalad gemensam definition av 'terrorism', är praxis att man använder sig av en nedkortade version av A.P Schmids definition från 1988, enligt vilken terrorism är "the peacetime equivalent of a war crime."

Dr. Rohan Gunaratna, en av världens främsta experter på terrorism, karaktäriserade tidigare i veckan, när han talade på Utrikespolitiska Institutet, kriget mot terrorism som 'ett generationskrig', som kommer att pågå minst 25-30 år till. Detta talar starkt för att FN bör ha en viktig roll; en långsiktig kamp mot terror måste ske inom ett globalt och folkrättsligt starkt ramverk.

Europeiska Rådet ska i dagarna försöka att enas om det fortsatta arbetet med att införliva det såkallade Prümfördraget i EU:s regelverk. Fördraget syftar till att fördjupa samarbetet för bekämpning av bland annat terrorism, genom informationsutbyte mellan medlemsländernas polismyndigheter. Det är ett steg på vägen, men viktigt är att belysa även de mer mjuka aspekterna av frågan.

Likt islamologen Gilles Kepel argumenterade Gunaratna att kampen mot terrorism, och mot den växande radikaliseringen av muslimer världen över, främst kommer att behöva kämpas - och i slutändan vinnas - i Europas förorter. Utmaningen är att få de marginaliserade, ofta unga, grupperna i Paris och Londons förorter att integreras i de europeiska samhällena.

Ett starkt FN kräver ett reformerat säkerhetsråd; ett starkt och kapabelt Europa kräver ett nytt fördrag.

Andra bloggar om: politik, FN, EU, terrorism, Ban Ki-Moon, Prümfördraget,

Utrikespolitiskt Eko

Gå på teater! Min syster regissören sätter upp Henrik Ibsens pjäs Gengångare. Gengångare, från 1881, handlar om kyrkans maktmissbruk, hedersfrågor och den borgerliga familjens sönderfall och blev kort efter uruppförandet censurerad och kunde inte spelas på flera år. Idag, drygt 120 år senare är pjäsens tema ännu aktuellt. Frågor om heder, sexuellt överförbara sjukdomar och familjideal väcker debatt och är lika angelägna nu som då. Gengångare kommer att spelas den 23, 24 februari och 3 mars på Skånegatan 90 samt 4 och 10 mars på Rojteatern, i Haninge. Kontakta Susanna på gengangare@yahoo.com för biljettbokning.


Från Kina kommer till synes glada besked: Nordkoreanska diplomater ses skaka tass med de övriga representanterna i sexpartssamtalen om Nordkoreas kärnvapennedrustning. "En viktig ljuspunkt i en annars mycket bekymmersam situation," säger Carl Bildt, som idag presenterade regeringens utrikesdeklaration. Utrikesdeklarationen är - som jag tidigare nämnt - inte avsevärt annorlunda från den som fördes under den socialdemokratiska regeringen. Bildt nämnde i sitt tal bland annat den nordiska snabbinstatsstyrkan - Nordic Battle Group - och ökat engagemang i statsbyggnadsprocessen i Kosovo. Intressant att nämna är att han även inkluderade klimatfrågan och behovet av en 'hållbar livsmiljö' i deklarationen. Den så kallade 'breddade säkerhetsagendan' har nu helt anamats av politkerna från den akademiska diskursen, något som bör ses som ett viktigt steg.

Bildt talade även om fortsatt utvidgning av EU, en fråga som Sverige inom Unionen länge drivit starkt. Intressant och bra var att Bildt här inkluderade Turkiet, med att konstatera "Ett demokratiskt och dynamiskt Turkiet som fullt respekterar individers och minoriteters rättigheter och som är fast förankrat i den europeiska integrationen stärker hela Europa."

Sant. Men det Europeiska klubbhuset är inte obegränsat och utvidgningen är inte längre självklar. Dels på grund av Nicefördraget - enligt vilket EU endast kan ha 27 medlemsstater - men även på grund av den ’enlargement fatigue’ som många säger ha drabbat EU. Att ta hand om de redan existerande medlemmarna och genomföra en reform av Unionen – i grunden enligt många – ses som allt mer viktiga frågor. För att kunna vara del av 'kärnan' i det europeiska samarbetet, enligt Bildts målsättning, måste Sverige ge starkare stöd för utvecklandet av ett nytt fördrag. Det liggande - av många dödförklarade - konstitutionella fördraget har idag ratificerats av två tredjedelar av medlemsländerna. Sverige bör så också göra.


Andra bloggar om: politik, utrikesdeklarationen, Bildt, EU, teater

klirra en dora

Ibland öppnar sig så kallade windows of opportunity, 'möjlighetsfönster', i avsaknad av en svensk översättning; korta tidsperioder då sådant som tidigare varit omöjligt att genomföra plötsligt blir görbart. När omständigheterna förändras, är budskapet, ska man handla och handla illa kvickt.

Enligt FN:s department for economic and social affairs rider utvecklingsländerna på en försiktig tillväxtsvåg. 2005 var året då BVP - bruttovärldsprodukten - växte med den rekordhöga siffran 4 %. Under 2007 beräknas global tillväxt däremot 'endast' växa med 3.2 %. Skall globala ojämlikheter utjämnas krävs dock, enligt rapporten World Economic Situation and Prospects 2007, "internationell macroeconomisk koordinering."

I torsdags var EU:s handelskommissionär Peter Mandelson på besök i Stockholm och passade bland annat på att tala på Handelshögskolan. Hans grundbudskap var att EU är det bästa svaret på de globaliseringsprocesser som globala finans- och investeringsflöden utgör: "Det finns inget effektivt svar på globaliseringen utan Europeiska Unionen. Det är genom EU som vi hävdar Europas kollektiva intressen i en globaliserad värld och som vi förbereder européer för de ekonomiska och sociala utmaningar den medför."

Mandelsons ambitioner inför de kommande månaderna är inte små; i sitt tal nämnde han att det just denna vår tycks ha öppnats ett window of opportunity för handelsförhandlingarna inom Doharundan. Handelsrundan, som har legat lamslagen sedan juli 2006, har länge setts som svår att återuppta, eftersom splittringen som lamslog förhandlingarna berodde på oenighet - dels mellan utvecklinsländerna och de utvecklade länderna och dels mellan USA och EU - kring hur jordbrukssubventioner och handelstullar skulle tas bort.

Mandelsons 'möjlighetsfönster' öppnade sig rent formellt under World Economic Forum i Davos, då WTO:s generaldirektör Pascal Lamy, efter samtal med över 30 länders ministrar, försiktigt öppnade för fortsatta förhandlingar. I onsdags kom det slutgiltiga beskedet från Lamy, att Doharundan har återupptagits. (Mandelson vill dessutom gå än längre: han talade även om ett 'WTO plus', en ny generation bilaterala handelsavtal inom tjänstehandel och -investeringar, något som WTO ännu inte har enats om.) Frågan man bör ställa sig är egentligen varför man kommer att nå en lösning nu; varken USA eller EU har egentligen ändrat ståndpunkt och kritiseras fortfarande av utvecklingsländerna för 'protektionism'. I sitt tal på Handelshögskolan nämnde Mandelson EU:s jordbrukssubventioner endast i en bisats. De fundamentalt felaktiga handelsbarriärer som USA och EU upprätthåller mot utvecklingsekonomierna förhindrar dem från att kunna, ja, utvecklas.

Internationella förhandlingar brukar sägas ha lyckats om ingen går ifrån dem nöjd. I fallet Doha stämmer detta, även när inga förhandlingar officiellt pågår. Alla tycks överens om att Doharundan måste slutföras, för att gå vidare i skapandet av ett multilateralt, regelbaserat (någorlunda) fritt handelssystem. Däremot vill ingen att det ska vara för fritt; globaliseringen måste 'tyglas'. Något som inte minst Mandelsons tal på Handelshögskolan - där han talade om EU som nödvändigt för att kunna hantera globaliseringsprocesser - visar på.

Enligt statistiken lyfts stora delar av världen sakta upp ur fattigdom som effekt av att de öppnar upp sig för handel. Men som Homer Simpson en gång sa: "Oh, people can come up with statistics to prove anything. 14% of people know that."

Mandelsons tal om EU som ett 'svar på globaliseringen' bär oroväckande klanger av protektionism. I draget från det mer eller mindre upptvingade möjlighetsfönstret, som de återupptagna handelsförhandlingarna innebär, sitter utvecklingsländerna. Enligt FN-rapporten World Economic Situation and Prospects 2007 behövs "drastiska åtgärder för att etablera en trovärdig makroekonomisk policy-koordineringsprocess under multilateral ledning för att kunna undvika störningar i global ekonomisk tillväxt." Rapporten föreslår bland annat långtgående förslag på reform av bland annat IMF, men även - kanske lite mer oväntat - att en övernationell valuta på långt sikt skapas.

Problemet är dock i grunden hur vi väljer att beskriva det vi vill åtgärda; för utvecklingsländerna handlar det inte om ett möjlighetsfönster som ska öppnas, det handlar - för att låna ett närliggande språkbruk - om att krossa ett glastak.

Andra bloggar om: politik, Peter Mandelson, Doharundan, EU

Squaring the circle

Ronald Reagan sa en gång: "facts are stupid things." Han skulle egentligen citera USA:s andra president John Adams, men sa fel. Originalcitatet, av Adams, från 1770 lyder: "Facts are stubborn things; and whatever may be our wishes, our inclinations, or the dictates of our passion, they cannot alter the state of facts and evidence."

Men Reagancitatet är roligare och egentligen - i en medialiserad, sound bite-fixerad samtid - mer användbart.

Vad som är 'fakta' är däremot en helt annan fråga; likt intvålade ålar glider de lätt ur händerna. De fakta vi krampaktig lyckas hålla fast vid är det som i slutänden styr våra val.

'Squaring the circle' - att hitta en cirkels kvadratur - är ett begrepp taget från antik grekisk geometri som har kommit att betyda något som är meningslöst och omöjligt. Tänk Irak. Geometriska fakta (mer specifikt har det att göra med talet ∏ (pi) och dess natur...) gör det i praktiken omöjligt att 'hitta en cirkels kvadratur'. Analogin har fortsatt bäring även när det gäller geografiska och politiska fakta; situationen Irak tycks alltmer olöslig.

Nu är ju situationen i Irak långt ifrån meningslös - snarare tvärtom: utvecklingen där kan avgöra hela regionens framtid - men alltmer verkar det som om en Mission: Impossible 4 mycket väl skulle kunna iscensättas i ökentrakterna utanför Anbar.

Barack Obama - senator och presidentkandidat - presenterade i förra veckan sin plan, The Iraq War De-escalation Act of 2007, för hur de amerikanska trupperna i Irak ska fasas ut från mars 2008. "Det är dags att ge irakierna sitt land tillbaka", konstaterade han. Han har stöd av en växande amerikansk opinion, som vill att USA ska dra sig ur Irak. Obamas förslag överensstämmer till stor del med den rapport som The Iraq Study Group lanserade i december förra året, där han bland annat förespråkar ett "comprehensive regional and international diplomatic initiative, that includes key nations in the region..."

Förhoppningsvis är detta försiktigt kodspråk för en öppning för förhandlingar med Syrien och Iran.

För att tala med Ron; fakta är korkade. Men inte desto mindre sanna. USA bär ansvaret för det kaos som råder i Irak. Att ensidigt dra sig ur är ingen lösning.

Anledningen till att man inte kan lösa problemet med en cirkels kvadrat är för att pi är transcendentalt, snarare än ett rationellt tal; 'Squaring the circle' i fallet i Irak skulle betyda att hitta en rationell lösning på ett icke-rationellt problem.

Andra bloggar om: politik, Irak, Ronald Reagan, Barack Obama
Technorati Profile

Ett övning i kultursnobberi

Jag liksom forslas upp ur tunnelbanan av strömmen människor. Vi rör oss som ett; genom spärrarna, ned till plattformen, in i tunnelbanan, ut ur tunnelbanan, upp för rulltrappan. Ständigt kippande efter andan.

Väl uppe försöker jag undvika kolportörerna som - likt inverterade tiggare - söker trycka nån färgglad trave 'nyheter' i min hand. Med mantra i mun hugger de mot stimmet av människor: "punkt esse, punkt esse, punkt esse". "dagens metro, dagens metro, dagens metro".

'Informationssamhället', ja.

Information har alltid varit en klassfråga: den som kontrollerar information - fakta, åsikter och beskrivningar - kontrollerar världen såsom vi uppfattar den. Alltmer handlar det dock inte om tillgången till information, det handlar om vilken sorts information man har tillgång till.

1815 skänkte Thomas Jefferson över 6000 böcker till den amerikanska kongressens bibliotek, efter att det hade brunnit ned. Det sägs att han älskade böcker så mycket att han slutade läsa tidningen bara för att ha mer tid att lägga på att läsa de klassiska filosoferna. "Jag har aldrig varit så glad" lär han ha sagt. Idag läser folk mer tidningar än någonsin, men tycks få i sig färre nyheter. Gratistidningarnas kvasi-nyheter - ofta bara layoutade tt-telegram - med ökande fokus på kändisar och icke-händelser och enskilda människoöden (enligt klassisk tabloidmodell), är ett led i den let's dancefiering som samhället genomlider: en - för att vara rättfram - allmän fördumning.

Det tryckta ordet är på tillbakagång, sägs det (se bland annat DN Debatt för 26 januari). Med teknologiseringen av våra kommunikationsmetoder ökar även 'dissemineringen' - spridningen - av budskap. När information är ögonblicksmässigt uppdaterad, blir även våra liv tvungna till ögonblicksmässigt intagande; information är inte längre bara tillgängligt överallt, den formligen tvingar sig på oss. Gratistidningarna är enbart en aspekt av vårt mättade mediasamhälle.

För modern media har inte bara förändrat våra samhällen, den har förändrat oss som människor. Vi lever i ett ständigt flöde av kommunikation där intrycken tävlar om vår uppmärksamhet.

På vägen hem, när jag slirar i snögeggan, är marken strösslad med gratistidningar. Trycksvärtan färgar snön svart. Jag tar ett djupt andetag och dyker ner i tunnelbanan.

Andra bloggar om: media, informationssamhället, Thomas Jefferson, metro

Heping Jueqi

Utanför den jätteliknande byggnaden som hyser the Cargo Club står flertalet lyxbilarna uppradade: en svart Bentley utan registreringsskylt, ett antal mercedes och nån porsche. Innanför glasdörrarna dansar den unga kinesiska eliten till den amerikanske dj:en Felix da Housecat. På andra sidan gatan arbetar hela arméer byggjobbare med ännu ett bombastiskt hotell. Beijings metamorfos är snabb och bitvis brutal.

I den schweiziska skidorten Davos pågår i dagarna World Economic Forum. På schemat står såväl programpunkter som 'Who will run the internet' och ' Robotics Unleashed', som paneldiskussioner om Mellanöstern, EU:s 'reform fatigue' och terrorism, med topp-politiker från hela världen. Inför mötet har flera rapporter lanserats; en som är mycket intressant är India and the World: Scenarios to 2025, som behandlar möjliga utvecklingsvägar för landet som ofta kallas världens största demokrati. I den fastslås att en av de främsta utmaningarna Indien står inför är att lyckas med 'inclusive growth'.

'Inclusive growth' har kommit att bli lite av utvecklingsdebattens heliga graal, där grundtanken - lika enkel som självklar - är att ekonomisk tillväxt ska komma alla delar av utvecklingsländernas samhällen till godo. Ofta kopplar man samman denna 'inkluderande tillväxt' med begrepp såsom 'rural development' - landsbygdsutveckling - och urbaniseringstrender.

I den kinesiska tidningen People's Daily läser jag ett tal av Kinas president Hu Jintao, där han säger att Kina sedan landet gick med i WTO 2001 har haft en import på 2.4 biljarder amerikanska dollar. Enligt Världsbanken har Kina under denna period bidragit med 13 procent av den globala ekonomins tillväxt.

Paradoxen är att i de snabbt växande ekonomierna Indien och Kina lever fortfarande enorma delar befolkningen i fattigdom och inkomstklyftorna växer. Alltmer har dock även dessa länder insett att detta inte längre är hållbart; i Kina driver sedan ett drygt år tillbaka regeringen en policy för 'den nya socialistiska landsbygden'.

Men i den globaliserade ekonomin bör man dra sambanden längre än så. I Etiopiens huvudstad Addis Abeba pågår förnärvarande, samtidigt som World Economic Forum, Afrikanska Unionens toppmöte. I Davos diskuterar man Kinas roll i världsekonomin, något som lite för mycket överskuggar Kinas roll i Afrika.

Kina har länge stått för de främsta investeringarna i sudanesisk oljeindustri och infrastruktur. Detta eftersom västerländska bolag flydde landet på grund av inbördeskriget och anklagelser om förföljelse och slaveri från människorättsorganisationer. Det var Kina som hjälpte Sudan att bli en netexportör av råolja och Kina är landets största kund. Samtidigt har Kina hindrat FN:s säkerhetsråd från att besluta om sanktioner mot Sudan för det regelrätta folkmord och brott mot mänskligheten i Darfur. Enligt BBC tillhandahåller Afrika en tredjedel av den olja som Kina importerar för sin enorma ekonomiska boom.

För att stilla omvärldens - och grannländernas - oro karaktäriserar kinesiska politiker landets snabba utveckling som heping jueqi, 'fredligt uppstigande'. Ingen kan förneka att länder som Kina och Indien kommer att spela allt viktigare roller på den världspolitiska scenen. Men samtidigt står dessa länder inför ett val.

Mitt besök i Kina - i april förra året - tog mig till både Beijing och Shanghai och lät mig se såväl the Cargo Club som den fattigdom som Kina inför OS 2008 försöker sopa under mattan. Bakom fasaden av lyxhotell revs hela stadsdelar av skjul med plåttak.

Enligt regeringstrogna Beijing Review ska en modernisering av landsbygden leda till ökat - och jämnare - välstånd. På toppmötet i Addis Abeba diskuterar de afrikanska statscheferna hur forskning och teknologisk utveckling ska kunna skynda på utvecklingen av en afrikanska gemensam marknad. I Davos fortsätter det Niklas Ekdal kallar 'kapitalismens årliga terapisession'. 'Inclusive growth' handlar om att göra det bästa av det världsomspännande beroendet mellan länder och regioner som kännetecknar världen idag. Det handlar om att en av de mest grundläggande demokratiska principerna - att de som påverkas av ett politiskt beslut också ges chansen att påverka det - omsätts i praktiken.

Andra bloggar om: politik, World Economic Forum, Kina, Afrikanska Unionen

Hit Me Baby One More Time

En av 2000-talets större icke-händelser var när Britney Spears 2002 släppte singeln I Love Rock'n'Roll, en cover på The Arrows gamla dänga från 1975. Spears inspelning är en intetsägande historia, där ett koncept som för inte så länge sedan stod för uppror och frigörelse, har reducerats till det personlighetslösa 2000-talets skrik efter hjälp. Men så var det också en av hennes karriärs absoluta lågpunkter.

Paradoxen är dock att Britney idag med största sannolikhet är mer rock'n'roll än de flesta andra artister. Efter att - till synes - ha lämnat musikbranschen (iallafall tillfälligt) har hon, med lite hjälp från Paris Hilton - vår tids Marylin Monroe - transformerats från omslagsflicka för den evangelikanska rörelsen till det nya millenniets främsta företrädare för vad rock'n'roll i grunden sägs handla om. När man så sitter på ett café nånstans och hennes version av I Love Rock'n'Roll pressas ut genom högtalarna av någon omdömeslös radio-dj, stannar man till mitt i en rörelse, ställer ned kaffekoppen och tänker: "Hm, den kanske inte var så dum ändå..."

Vad har då Britney Spears egentligen att göra med någonting alls här i världen? Tja, som alltid är väl händelser vad man gör dem till. När Gordon Brown i förra veckan besökte Indien - och bland annat fick agera medlare i en infekterad Big Brother-konflikt - konstaterade han i ett tal att globaliseringens krafter måste tjäna hela världen, även utvecklingsekonomierna.

Att Storbritanniens finansminister säger en sådan sak i en gammal koloni är kanske inte så mycket att hänga upp sig på, men flera detaljer gör uttalandet värt att komma ihåg. För det första: Gordon Brown kommer med största sannolikhet att den 31 maj - på Labourpartiets kongress - att väljas till ny partiledare och senast den 26 juli tillträda som landets nya premiärminister. För det andra: Browns tal i Indien nämnde även att en "omfattande reform av internationell institutioner" behövs, om globaliseringen ska kunna tjäna även utvecklingsländerna.

Mer specifikt - något som i allra högsta grad bör ses som uppseendeväckande - var Browns budskap att länder som Indien bör ges en plats i G8. Gruppen - som idag består av Kanada, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan, Ryssland, Storbritannien och USA - uppgör tillsammans ca 65 procent av världsekonomin. Årets G8-möte, som är det 33:e, kommer att hållas i Heiligendamm i Tyskland i början av juni. Tysklands ordförandeskap i G8 sammanfaller med dess ordförandeskap i EU.

Enligt Angela Merkel har länder som Indien och Kina ingenting att göra i G8, men med ett ledarskapsbyte i Storbritannien kan mycket hända.

Brown poängterade i sitt tal i Indien att även FN och IMF - internationella valutafonden - är i behov av reformer: “Globaliseringen kräver en kärna av vad demokrati bäst erbjuder: ett öppet flöde av idéer, människor, kapital och varor, med varje individs potential frisläppt och allmänna institutioner, kapabla att hålla makthavare till svars." (fritt översatt)

Browns tal var inte så mycket en cover som en samling samplingar av tidigare frihetskämpars retoriska akrobatik. Men det kan också mycket väl visa sig vara hans I Love Rock'n'Roll-tal. När vi om några år ser tillbaka på vad som vid första anblick ser ut att vara tomma ord från en gammal kolonisatör till en gammal koloni, kanske vi stannar till mitt i en rörelse, ställer ned kaffekoppen och tänker: "Hm, det kanske inte var så dumt ändå..."

Andra bloggar om: politik, Gordon Brown, Britney Spears, G8

Historielös historieskrivning

Ibland blir enstaka datum bärare av hela historieskrivningar; vare sig det handlar om datum som formativa moment, eller som symboliska konstruktioner för större historiska processer, blir dessa datum mer än bara 'carriers of meaning': de blir synonyma med den händelse eller process de konnoterar.

Typexemplet är såklart 11 september. 1973 tog Augusto Pinochets militärjunta makten i Chile och 2003 blev Anna Lindh mördad på detta datum. Men dessa händelser bleknar i jämförelse med vad attackerna mot World Trade Center och Pentagon 2001 har kommit att innebära; 9-11 är numera för många inte längre ett datum, utan det begrepp som inte bara beskriver utan har kommit att skapa inledningen på det nya milleniet och dess politik.

Så kommer enskilda datum att forma hela epoker. Den skugga som dessa enskilda tidsenheter kastar, är ofta så lång att andra datum försvinner.

Ett sådant datum var gårdagens, den 17 januari. Igår onsdag fyllde the Military Commissions Act 3 månader. Den amerikanska lagen, som signerades av president Bush den 17 oktober 2006 har syftet att "underlätta förandet av terrorister och olagligt stridande inför rätta, genom fullständiga och rättvisa rättegångar av militärdomstolar ..." (fritt översatt) När president Bush skrev under lagen, skriver Garrison Keillor i artikeln The Upside of Terror, "krympte plötsligt skillnaden mellan frihet och terror." Lagen, som enligt många 'legaliserar tortyr' och upphäver habeas corpus - den rättsprincip som fastställer att varje person som hålls i fängsligt förvar eller som på annat sätt är berövad sin frihet har rätt att få höra anklagelserna mot sig och har rätten att bemöta dessa anklagelser samt att få en domare eller domstols åsikt om huruvida det finns skäl för fortsatt frihetsberövande - har fått enorm internationell såväl som inhemsk kritik: Enligt Amnesty International står lagen i direkt motsatsförhållande till mänskliga rättighetsprinciper och enligt många bryter lagen explicit mot den tredje Genèvekonventionen, som handlar om hur krigsgångar skall behandlas.

Som av en händelse fyllde även Benjamin Franklin år den 17 januari. Som en av 'the founding fathers', som 1776 signerade USA:s oavhängighetsförklaring, skulle Franklin igår ha fyllt 301 år. Franklin var både politiker och uppfinnare. Han uppfann bland annat den så kallade franklinugnen, som var mycket säkrare och effektiv än tidigare ugnar (som han för övrigt aldrig patenterade, eftersom han uppfann den för samhällets bästa) och konstruerade 1752 den allra första åskledaren. Franklin etablerade den allra första frivilliga brandkåren och kom även på idéen med brandförsäkring. Han uppfann även simfenor och gratis bokutlåning från allmänna bibliotek.

"Educate your children to self-control, to the habit of holding passion and prejudice and evil tendencies to an upright and reasoning will, and you have done much to abolish misery from their future and crimes from society, " sa han en gång. Som tänkare räknas Benjamin Franklin som en av de stora liberalerna, vars tankar kom att påverka många efter dem. Han förespråkade frihandel och demokrati och var emot slaveri.

Franklins ord om det 'sunda förnuftet' och dess roll i samhället ekades i tisdags av den amerikanske senatorn Barack Obama som i ett tal konstaterade att "våra ledare i Washington verkar oförmögna att arbeta tillsammans på ett praktiskt, förnuftigt sätt." Att Obama nu officiellt har gått ut som presidentkandidat inför USA:s presidentval 2008 är dock lovande inför framtiden.

Onsdagen den 17 januari 2007 fyller alltså samtidigt Benjamin Franklin 301 år och the Military Commissions Act 3 månader. Sammanträffandet känns påtagligt talande, i en tid när amerikansk politik påverkar allas våra liv. De två födelsedagarna speglar USA:s janusansikte: som inspiration och påverksanskraft för miljontals människor, för frihet och demokratiska ideal, men även som alltmer arrogant, hybris-drabbad stormakt.

Precis som det ofta är enstaka individer som skapar historia, formar enstaka datum den mening vi ger den. Risken är dock stor för att när vår framtid ligger i enstaka individers händer, blir deras egen omedvetenhet om sitt eget lands historia det som återupprepar gårdagens misstag.

Andra bloggar om: politik, historia, the Military Commissions Act, Benjamin Franklin, 17 januari

Naivitetens mekanism

Karaktärslöst och oengagerat är det bakfulla januariregn som smetar ut Stockholms Universitet.

Ett sånt där regn som letar sig ned i nacken och tränger in genom skorna. Som blaséartat späder ut alla drivkrafter. Jag avskyr blöta strumpor.

Jag skrev en uppsats en gång i tiden som handlade om hur temat 'frihetslängtan' manifesterade sig i George Orwells roman 1984 och Karin Boyes Kallocain. Det centrala i båda dessa verk är 'framtiden', ett begrepp som genomsyrar flera aspekter av såväl 1984 som Kallocain. För det första utspelar sig de båda i en fiktiv framtid. För det andra är 'framtiden' den symboliska abstraktion som för de respektive huvudkaraktärerna representerar hopp och en längtan efter en annan värld. (I WSF:s ord: "En annan värld är möjlig.")

Vad dessa båda romaner visar är att 'framtiden' är ett i allra högsta grad socialt konstruerat begrepp; historiskt och kontemporärt har vi alltid projicerat våra önskemål och rädslor mot den fond av oförutsägbarhet, med oändligt många möjliga vägval, som framtiden uppgör.

Vägvalens oöverblickbarhet skall dock inte misstas för oövervinnerlighet. Själva begreppet 'framtid' implicerar en kaosteoretisk syn på världen, där varje liten förändring i begynnelsevillkoren kan orsaka en drastisk förändring vid en senare tidpunkt. Denna så kallade 'butterfly effect' syftar även på att också marginell påverkan av faktorer inom ett system - ekosystem såväl som politiska - får stora och oförutsägbara effekter någon annanstans: En fjäril fladdrar med vingen i Stockholm; en storm blåser upp i Väst-Sahara.

Kampen om framtiden kämpas således varje dag, varje vaken - och på sömn spenderad - minut. Inför disparata - ansiktslösa - hot står vi alltför ofta handlingslösa.

Malaria är en blodsjukdom som orsakas av en encellig parasit som bärs av anophelesmyggan. Varje år smittas mellan 350 och 500 miljoner människor av malaria och mer än en miljon människor - varav den stora majoriteten är afrikaner - dör varje år av sjukdomen. Detta trots att malaria både går att förebygga och behandla.

I artikeln The $10 Solution skriver Jeffrey D. Sachs om hur billigt det egentligen skulle vara att rädda miljontals liv. Genom små lösningar - såsom myggnät och traditionell kinesisk örtmedicin - kan sjukdomen billigt och enkelt förhindras att smitta fler.

När vi beskriver vår värld handlar det inte enbart om att etikettera en verklighet som existerar oberoende av oss; att beskriva är att konstruera. Att namnge ting och processer är ett kreativt handlande som formar och skapar den värld vi lever i och hur vi upplever den.

Och trots att det snarare verkar vara motsatsen som gäller i Stockholms sinnesslöa regn är framtiden vår att skapa; framför en fond av oförutsägbarhet har vi oändligt många möjliga vägval, men enbart ett fåtal som tycks självklara.

Andra bloggar om: Framtiden, Malaria, Orwell, Boye, Stockholms Universitet

Ny, Het

Det är någonting särskilt med masspsykoser; hela samhällens synkroniserad fokus. I Nöjesguiden spår nån sorts redaktör för Stureplan.se att 2007 kommer att innebära "den stora bloggdöden". Om ändå. Nej, med största sannolikhet kommer det kommande året att bli än mer fixerat vid 'mannen-på-gatan-journalistik'.

För i det globaliserade nyhetssamhället blir 'news' väldigt snabbt 'olds'. Avrättningen av Saddam Hussein såväl som Bushs Irak-tal (som lyckades med bedriften att vara exklusiv nyhet, bli sönderanalyserad och vara gammal innan talet ens hade blivit hållt) kablades ut (oj, jag anar föråldrat språkbruk! Sätt Fredrik Lindström på fallet!) innan någon hann säga "redaktionell granskning". Det gamla arabiska ordspråket “En bra lögn kan gå från Bagdad till Konstantinopel medan sanningen letar efter sina sandaler” verkar passande i sammanhanget.

Garrison Keillor skriver i International Herald Tribune om dagstidningens fördelar framför internet-baserade nyheter. En papperstidning, konstaterar han, handlar först och främst om stil. Artikeln är inget mindre än en introduktionsguide till hur man läser en dagstidning; ett alldeles nödvändigt ont för en enkelspårig generation med en lika enkelspårig fixering vid att vara 'uppkopplad', medan verkligheten passerar utanför hörlurar och bildskärm. Keillor avfärdar - i förbifarten - dessutom elegant MySpace med den dräpande formuleringen "that encyclopedia of the pathetic".

När information ges chansen att färdas med ljusets hastighet kommer den också att göra det. Mycket talande är de ord vi väljer att beskriva vår verklighet med.

För sjuttonde året i rad har the American Dialect Society valt årets ord. Mot bakgrund av den nedgradering som Pluto blev utsatt för i augusti i år, på ett mötet som International Atronomic Union höll i Prag, från 'planet' till 'dvärgplanet', är årets ord 'plutoed', med betydelsen att bli nedgraderad. ('Plutoed' valdes för övrigt strax framför 'climate canary', som - med referens till de kanariefåglar som man tidigare hade i gruvor för att varna för gas - syftar till varningstecken på klimatförändringar.)

För visst har väl tidningen - pappervarianten alltså - blivit plutoiserad (som den gräsligt klumpiga svenska översättningen väl skulle bli?) i jämförelse med internet-nyheter? Min morgontidning, som dimper ned i brevlådan varje morgon med minst en 3, 4 bilagor, känns obsolet när jag kommer till jobbet. Då sätter jag mig och försöker uppdatera mig på vad som har hänt under halvtimmen på tunnelbanan. Allt detta uppdaterande, tycks det mig, förhindrar oss att faktiskt agera på det ständiga flödet av information.

En dagstidning, skriver Keillor, kan man efter att ha läst den kasta åt sidan med en gest som avfärdande konstaterar: "Feh! Enough of this pettiness! Onward! To the barricades!"

Andra bloggar om: media, bloggar, plutoed

Ägg, socker och vanilj

Mina minnen är lösryckta sinnesintryck. Det var varmt och soligt när jag lärde mig cykla hemma på kulgränd i Tungelsta. Jag minns saltapinnar och ljummen fruktsoda när jag somnade framför melodifestivalen.

Jag läser i DN att Gunde Svan fyller 45. Som Prousts madeleinekaka översköljer artikeln mig med sinnesintryck och minnen: genomskinlig coca-cola och marsipanäpplen lika stora som min knytnäve. Fångarna på Fortet hemma i min farfars gamla hus. De tre dvärgarna (varsågod Elinor!) Passe-Partout, Passe-Temps, and Passe-Muraille. Monique, som med sina tigrar vaktar guldskatten som fortet gömmer...

Fångarna på Fortet spelades in på Fort Boyard utanför den franska västkusten. En viss Markis de Vauban, en av1600-talets främsta militäringenjörer, rådde redan 1666 Louis XIV att inte bygga fortet med orden: "Sir, det vore lättare att fånga månen med tänderna än att försöka sig på ett sådant bemödande på en sådan plats." (fritt översatt)

För att bygga ett fort ute i havet, på den sandiga havsbottnen, var verkligen lättare sagt än gjort. Men så stod Fort Boyard inte klart förrän 1857 och då det väl var klart behövdes det inte längre ... förrän i slutet av 1900-talet: efter mallen som fransk teve satte med Fort Boyard drog tv 4 igång Fångarna på Fortet. Markisen fick fel och vi fick förstklassig teveunderhållning med Gunde i spetsen.

Ett liknande fort, om så bara rent metaforiskt, tycks världshandeln representera. Med jordbrukssubventioner och tullar stänger EU och USA tillsammans ute den fattiga delen av världen. 'Frihandel' är ett ord med många dimensioner.

Det finns, tycks det, två sätt att se på frågan. Genom WTO-glasögonen eller genom WSF-glasögonen.

Igår, den 8 januari besökte EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso och Benita Ferrero-Waldner, kommissionärer för utrikesfrågor samt Peter Mandelson, kommissionär för handelsfrågor, Vita Huset och president Bush. Den sedan juli 2006 frusna Doharundan - där medlemsländerna i WTO har sökt minska världens handelshinder och öka graden av global frihandel - ser nu ut att börja sakta röra sig ur de fastlåsta positionerna inför World Economic Forum i Davos, Schweiz, mellan den 24 och 28 januari.

Veckan innan dess kommer den alternativa World Social Forum att hållas i Nairobi, Kenya. Dessa två konferenser samlar båda sina respektive världars giganter: till WEF kommer hela världens topp-politiker och ledare. Till WSF kommer globaliseringskritiker och gräsrotsrepresentanter från hela världen.

Dessa två forum har två totalt motstridiga lösningar på handelsproblematiken. De kommer båda att rapporteras om i stort sett dygnet runt (och, beroende på ditt val av media, med olika grad av konspiratoriska 'analyser').

Själv väljer jag det tredje paret glasögon. 22 till 30 januari kommer Afrikanska Unionen att hålla sitt åttonde toppmöte. Jag kan nästan garantera att detta kommer att försvinna i mediabruset. Temana för mötets agenda är teknik och forskning för ekonomisk och social utveckling och klimatfrågan.

Idag representerar EU och USA tillsammans 40 % av världshandeln. Handeln mellan EU och USA befinner sig i storleksordningen 1 miljard dollar om dagen och två tredjedelar av globala investeringar i den amerikanska ekonomin är europeiska. Den transatlantiska ekonomin uppskattas generera drygt 3 billioner dollar per år i totala försäljningssiffror och sysselsätter någonstans kring 14 miljoner personer på båda sidor av Atlanten.

I Davos och Nairobi kommer detta att framhållas som bra respektive dåligt. Oviktigt är det inte, men skenbart lätt att fokusera på.

Om FN:s Millenniemål - där det bland annat stipuleras att ett 'öppet handels- och finanssystem som är regelbaserat, förutsägbart och icke-diskriminerande och inkluderar förbindelser till utveckling och fattigdomsbekämpning måste utvecklas' - skall uppnås, måste utvecklingsländerna inkluderas i den globala ekonomin, utan de makroekonomiska 'chockbehandlingar' WTO gjort sig känt för. Viktigt är att 'utvecklingsvärlden' själva ges chansen att påverka den lösning som väljs.

Små ting kan bära minnets oerhörda byggnad. Madeleinekakor bakar man från ett grundrecept på ägg, socker och vanilj. Med största sannolikhet är receptet för utveckling och fattigdomsbekämpning lika lätt.

För precis som Gunde Svan brukade bräka (och uppenbarligen fortfarande - med kanske aningens längre och längre mellanrum - bräker): "Ingenting är omöjligt"

(På särskild begäran inrättar jag härmed följetongen Me Against Stavgång - ett drama i obestämt många akter. Se menyn till höger ---> )

Andra bloggar om: Doha, WTO, WEF, Gunde Svan, FN

Stavgång & Samförstånd

Min pappa har - mot alla mina råd och varningar - börjat med stavgång. Nå, jag är väl den sista att missunna en gammal man hans rätt att - efter ett långt arbetsliv - få gå lite i barndom, men stavgång tycks mig ... ptja, lite som kejsarens nya kläder. "Stavgång", slår jag upp, "är en motionsform som liknar gång men som utövas med så kallade gångstavar som hjälpmedel."

'Liknar gång'?!

Jag googlade meningen "kritik mot stavgång" - fick noll (0) sidor som resultat. Sedan googlade jag "problem med stavgång" - fick noll (0) sidor som resultat. Blotta avsaknaden av kritik är skäl nog att vara skeptisk!

Men stavgång känns också väldigt svenskt. Det räcker inte längre med att 'bara gå'. Nä, man ska aktivera överkroppen också. I Fredrik Lindströms underfundiga serie Världens Modernaste Land målas en bred vy över modernitetens framväxt i Sverige och dess aningens dåliga passform för ett land - och ett folk - som, tycks det, är vana att göra som de blir tillsagda.

Just detta syns också mycket av i SVT:s dokumentärserie om sveriges mäktigaste finansfamilj, Wallenberg. Serien täcker på ett väldigt intressant sett en annars ganska dold bild av svensk nittonhundratalshistoria. Däremot rör den tyvärr många gånger bara - alltför försiktigt - vid ytan av det faktum att sveriges bank- och finansväsende under nästan 150 år har kommit att domineras av en tyst dynasti. Samförståndet mellan svensk socialdemokrati och storindustri presenteras bland annat med näst intill ingen sorts försök till problematisering.

Samförstånd är även mot du jour på andra sidan atlanten. Den 4:e januari samlades USA:s hundrationde kongress. Efter hösten val, den 7 november - där hela representanthuset och och en tredjedel av senaten valdes - har USA nu för första gången en muslim (Keith Ellison) och två buddhister i kongressen. Dessutom kontrollerar numera Demokraterna Kongressens båda kamrar.

Demokraterna vill höja den federala minimilönen och röja upp i vad som allmänt ses som en 'korrupt' Kongress, men de eftersträvar även ett ordentligt 'omtänk' i Irak-politiken. Detta trots att utrikespolitiken traditionellt har varit Presidentens område. Snart förväntas dock president Bush hålla sitt 'State of the Union'-tal, där han enligt den amerikanska konstitutionen skall "... from time to time give to Congress information of the State of the Union and recommend to their Consideration such measures as he shall judge necessary and expedient." (Article II, Section 3)

Talet kommer med all sannolikhet att domineras av Irak-kriget och många hoppas att det kommer att präglas av att söka samförstånd med Demokraterna. Behovet av ökat engagemang i Israel-Palestinakonflikten, av samtal med Iran och Syrien och en förändrad strategi Irak (är kanske ett roterande presidentskap en lösning?) kan inte poängteras nog.

I dagarna valdes Nacy Pelosi till ny talman i det amerikanska representanthuset. Som sådan ska hon eftersträva, konstaterade hon i sitt öppningstal, "partnership not partisanship." Samarbete över partigränserna är precis vad amerikansk politik behöver, men är dessvärre nog inte vad amerikansk politik kommer att få. Bush kommer att lämna Vita Huset 20 januari 2009 och redan nu börjar kandidaterna inför 2008 års presidentval att positionera sig. Valet kommer vara det första sedan 1952 som varken den sittande presidenten eller vice-presidenten kandiderar och Irak-kriget - och hur kandidaterna ställer sig i frågan - kommer att avgöra.

Med stödhjul och stavar vaggar vi således in i ett nytt år, med förhoppningen att det sunda förnuftet - i Sverige såväl som i USA - skall få iallafall lite utrymme.

Andra bloggar om: Amerikansk politik, stavgång, Wallenberg