... och så lite väder

Rysslands Sverigeambassadör Alexander Kadakin är - som bekant - mycket kritisk till den svenska debatten om den planerade rysk-tyska gasledningen i Östersjön: "Debatten har nått idiotinivå" sa han till Sveriges radio härom veckan.

Då skulle han ha hört Pawel Zalewski, ordförande för det polska parlamentets utrikesutskott, som var i Sverige förra veckan och bland annat besökte riksdagen. Enligt Zalewski söker Ryssland återta sin position som en global stormakt genom sina naturresurser. Det finns, konstaterade han, alltså en ”historisk förklaring” till den politik som nu drivs. På grund av brist på investeringar har den ryska industrin fortfarande inte moderniserats och landets tunga och energiintensiva industri är starkt beroende av billig gas och olja. 55 % av rysk export är energirelaterad och fortfarande är det i hög grad den ryska militären som tjänar på inströmningen av resurser som denna export innebär, konstaterade Zalewski

Därför är energisektorn av primärt intresse för Ryssland. Pipelinen är således endast en del av energipolicyn gentemot Europa och bör, enligt Zalewski, ses som ett sätt att undvika till exempel Ukraina, Vitryssland och Polen, som är genomfartsländer för den ryska gasexporten. På så sätt kan Ryssland frånkoppla sin politik gentemot dessa länder från energiexporten och alltså möjliggöra en friare politik, där Ryssland inte är beroende av dessa länder för sin export. Ryssland strävar efter ”dominans över den europeiska energimarknaden,” enligt Zalewski. Denna strävan kan i det längre loppet förhindra en gemensam europeisk energipolitik, konstaterade han, eftersom den delar EU, i ett väst och ett öst och alltså motsäger ’pan-europeiska intressen’.

Alldeles oavsett den konspiratoriska retoriken har han rätt. Men hur skulle ett alternativt förslag se ut? En land-pipeline - från Ryssland över kontinenten - vore, som ett hastigt utkastat exempel, ett bättre alternativ, av miljömässiga såväl som av ekonomiska skäl. Men andra lösningar måste också till.

Att EU nu har lanserat en gemensam plan att sänka växthusgaser med 30% till 2020 är hoppfullt. Unionens miljöministrar möttes i tisdags och miljökommissionär Stavros Dimas sa i ett uttalande att EU även i fortsättningen "ska vara ledande i kampen mot klimatförändringar." Problemet är - som alltid - hur man ska omsätta orden i praktik och dela bördan inom Unionen.

Att utveckla den inom Europa etablerade energigemenskapen är en inte helt tokig idé, den som nu håller på att breddas till länderna söder om EU. En sådan skulle kunna innefatta såväl EU-medlemmar som länder utanför Unionen, såsom Norge, och ha flera funktioner: dels att etablera ett stabilt investeringsklimat, inom främst den monopoldominerade gashandeln, dels att stödja ökad forskning inom alternativa energikällor och, sist men inte minst - snarare kanske viktigast av allt - att stärka Europas kamp mot global uppvärmning.

Se där, ett förslag i all anspråkslöshet, för kommissionen att sätta tänderna i.


Andra bloggar om: politik, miljö, Östersjön, EU, Ryssland