Ny Politik i en Ny Tid?

"Med en ny regering förväntas det på ett eller annat sätt att komma också en ny utrikespolitik," konstaterade Carl Bildt när han i tisdags höll sitt linjetal på Utrikespolitiska institutet i Stockholm. Han talar som en ångvält, den forne Statsministern, med ratten hårt fastsurrad. Han talade om EU och vikten av fortsatt utvidgning, om Kina och Indien och om FN. Men mest talade han om globalisering. Om "att värna det öppna samhällets, de öppna ekonomiernas och den öppna världens idéer mot de krafter som vill vrida klockan tillbaka."

Temat - tycktes det - var förändring; en ny, fräsch, regering med en ny, fräsch, utrikespolitik. "Att vara utrikesminister i Sverige i dag är inte samma sak som det var i går. Vi lever i början av vårt eget stora paradigmskifte" slog Bildt fast. Detta paradigmskifte utgörs av globaliseringens 'tredje våg', som karaktäriseras av Asiens återkomst. Ja, förändring var nyckelordet.

Iallafall på det retoriska planet. Titeln på hans anförande talade sitt tydliga språk: "Ny Politik i en Ny Tid?" Notera frågetecknet.

Bara några månader tidigare stod Jan Eliasson vid samma podium och höll sitt linjetal som nyutnämnd utrikesminister. Han talade om EU och vikten av fortsatt utvidgning, om Kina och Indien och om FN. Men mest talade han om globalisering. Om vikten av att "värna de positiva krafterna i globaliseringen, de befriande krafter som föds ur rörlighet av människor, idéer och varor och som skapar nytt välstånd."

Bildt liksom Eliasson talade om vikten av en lösning på Israel-Palestinakonfliken, om det allvarliga i klimatproblematiken, om att Sverige ska ta ansvar i sin omvärld. Att Sverige ska arbeta aktivt inom EU.

Allt detta mycket bra ambitioner. Men förändring. Njae.

Svensk utrikespolitik bygger traditionellt på ett etablerat samförstånd mellan socialdemokrater och moderater, såväl inom stödet för internationella organisationer och FN som inom frågor som samarbete med (men inte medlemsskap i) Nato. Inom Amerikansk utrikespolitik talade man tidigare om att partipolitiska skillnader slutade vid ”the waters edge” (något som dock inte längre – med Irak-kriget som främsta exempel – kan sägas gälla). Grovt tillyxat gäller detta även i Sverige. Viktigt var - och är - att hålla Vänsterpartiet – tidigare kommunistpartiet – utanför.

Redan innan riksdagsvalet, konstaterade såväl den dåvarande ordföranden för utrikesutskottet, Urban Ahlin, och Gunilla Carlsson i en 'debatt' att oavsett vem som vann valet skulle inga omvälvande förändringar av utrikespolitiken ske. Då svensk utrikes- och säkerhetspolitik just har byggt på ett samförstånd moderater och socialdemokrater emellan var det viktigaste för dem båda att den inslagna kursen – med fokus på gemensamt agerande inom EU – hölls.

På gråspetsig halländska konstaterade Bildt lakoniskt att "vi svenskar dessvärre inte är mer än 0,15 procent av världens befolkning och 1,2 procent av världens ekonomi." Men Sveriges roll är ändå, skorrade Bildt, viktig: "Vi har traditioner av internationellt engagemang, företagande och samarbete som väcker respekt."

De båda utrikesministrarna har rätt (särskilt då den ena nu har blivit utnämnd till FN-sändebud till Darfur). Som litet land med stark FN-tradition behövs vi. Fem myror är som sagt fler än fyra elefanter. Men nä, någon förändring är det egentligen inte tal om.

Andra bloggar om: Carl Bildt, Utrikespolitik, FN