Dödskänd ♥

Snart lanseras Obit Magazine, en tidning som ska "hylla livet", genom att - yes, du gissade rätt - publicera dödsrunor - obituaries - över kända namn:

"We think that reading an obituary can elicit a moment of introspection. It is an opportunity to see our own potential through the accomplishments of others, to recognize our possibility of transformation, and to intertwine our personal narratives with the narratives of our generation. A good obituary is a work of art, especially in a society that disdains speaking ill of the dead."

Dödsrunor är även det som tycks dominera nyhetsrapporteringen i övrigt. Eller ja, så verkar det iallafall. Programmen - som ibland får det lätt bisarra epitetet 'dokumentär' - om Göran Persson, som innan de sändes gav intrycket av att vara lätt monumentresande, känns mest som en sorts småsorglig sammanfattning. 'Här är ditt liv Göran Persson' motverkar effektivt all eventuell mytbildning och pers(s)onkult SSU hade planerad. Perssons egen kommentar om politiken i Nordkorea tycks lika applicerbar på Sverige: från graven dikterar Han Som Bestämmer den svenska debattens gränser. Nekrokrati om något.

Även rapporteringen kring 50 års-firandet av EU verkar vara nåt sorts dödsbesked. Vad gäller Unionens välbefinnande befinner den sig - tycks det - i ständig kris. Är det inte konstitutionen, så är det 'det demokratiska underskottet; är det inte utvidgningen så är det budgetfrågor; är det inte främlingsfientlighet så är det... ja, något annat.

Romfördraget, som ledde till grundandet av vad som skulle bli den Europeiska Unionen, fyller alltså 50 år i veckan. EU - ganska exakt dubbelt så gammalt som jag - förtjänar en ordentlig gratulation. Men även lite kritik.

Unionen har under det senaste halvdecenniet förändrat en hel kontinent i grunden. Europa är inte längre synonymt med genrationslånga krig och förtryckande regimer, utan med samarbete. Utvidgningen av EU måste ses som den mest framgångsrika freds- och utvecklingspolitik som någonsin förts. Skickligt maskerad i byråkrati och funktionalistisk teknokrati har Europa förvandlats; maskineriet såväl som innehållet. Med en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och Battle Group-konceptet under utveckling finns nu förutsättningarna för att EU kan börja ta ansvar i världen. Ta ansvar för problem som man - världen över - ofta har en historisk skuld i.

Kritiken så: Självklara kandidater finns i det förkastligt protektionistiska jordbruksstödet såväl som inom Unionens handelsbarriärer och den felaktiga migrationspolitiken. Men en kanske mindre vanlig kritik av Unionen är denna: det behövs mer EU. Opinionsundersökningar om Unionen ger ofta direkt paradoxala resultat: Europas medborgare må vara kritiska mot EU, men stödjer helhjärtat den politik som drivs i Unionens namn. Särskilt utvidgningen har massivt stöd i länder med hyfsat stark EU-kritisk opinion, såsom Sverige. En åtskillnad är alltså på sin plats: EU-skepsisen måste i första hand ses som riktad inte mot EU some idé - de flesta stödjer och tror ju på nära internationellt samarbete - utan mot dess institutioner. Kritiken om att kommissionen, ministerrådet och den djungel av EU-organ som finns ligger långt ifrån Unionens medborgare är till viss del berättigad, men handlar till syvende och sist om att EU av idag är ett brokigt lapptäcke av institutionella lösningar, som resultat av de flertal fördrag Unionen grundar sig i. Lösningen ligger i ett enhetligt, konkret, klargörande och maktbefogenhetsuppdelande dokument. Kort sagt i en konstitution.

Än är det dock för tidigt att skriva epilog.

Andra bloggar om: politik, EU, Rom-fördraget, Göran Persson, dödsrunor