So it goes

Jag vet inte om det är ironi.

Det var på den här dagen, år 1633 som Galileo Galilei ställdes inför inkvisationen, för hans stöd för teorin att jorden rör sig runt solen. I april samma år 'erkände' han sig skyldig och dömdes till husarrest. Inte förrän 1992 erkände katolska kyrkan att Galileos syn på solsystemet stämmer.

I tisdags dog Kurt Vonnegut. Han blev 84 år.

Vonneguts respektlösa skildringar av världens absurditeter, av krig, av människans dumhet och hennes oemotståndliga charm, gjorde hans verk till små utställningar - pictoraman - om lidande och lycka. Vonneguts enkelhet och naivistiska ton avslöjade såväl beräknande maktfullkomlighet som slumpens roll i våra liv.

Precis som Galileo var Vonnegut en sanningssägare, som nästan tycktes tala ett eget språk. Han rörde sig utanför rådande diskurser.

Med hans död blir världen en nyans blekare. Men som han själv skulle ha sagt: So it goes.

Andra bloggar om: Kurt Vonnegut

Om lövkrattning

Påskhelgen spenderas på morföräldrarnas lantställe, några mil utanför Gnesta. Luften är kall, men solen skiner på oss när vi i lugn takt rör oss över tomten, med varsin räfsa i hand.

Med ett par skor som säkerligen är minst dubbelt så gamla som jag på fötterna och morfars jacka på mig kammar jag gräset fritt från eklöv. Sakta formar vi en hög av gräs, kvistar och löv, en hög som bara växer och växer. "Det är de där ekarna i backen" säger morfar. "Att två små ekar kan ha så mycket löv".

Solen värmer kinden och när jag med en långsamt svepande rörelse för bort eklöven tittar ett par ystra blåsippor fram. De lutar sig tillbaka i solen.

Mobiltelefonen har jag lämnat inne i huset nånstans, jag vet inte var. På väg ut hit noterade jag nöjt att den någonstans halvvägs rapporterade "Inget nät".

Man krattar till dess trädgården ligger ren och nykammad. Man nynnar lite på Titanic. Man löser korsord och dricker te. Sedan somnar man och drömmer inte alls.

Andra bloggar om: påsk, kratta löv, mobiltelefoni

Between a rock and a hard place

Återkommen från en vecka i Genève, på World Model United Nations, försöker jag få saker gjorda innan påskledigheten.

Svårt. Efter att ha diskuterat afrikansk inter-border militia movement en vecka kommer man hem till nån sorts höstväder. Att då engagera sig i "jobbet", att faktiskt sätta sig ned och få "arbete" gjort, är svårt. Ungefär som att vara republikan i Sverige. Särskilt i ljuset av den subtila kritik som Sveriges kungafamilj utsätts för numer.

Från att i tonåren vara smått besatt av Thåström, till att älska Bellman och Klas Östergren, är jag - sedan länge - en svårbotad Stockholmsromantiker. Men Genève är inte så pjåkigt heller.








Andra bloggar om: WorldMUN, Geneva

Ingen Rast, ingen Ro

Efter en vecka i Genève är det mycket som kan locka tillbaka en till Hufvudstaden. Detta till exempel.