Jag liksom forslas upp ur tunnelbanan av strömmen människor. Vi rör oss som ett; genom spärrarna, ned till plattformen, in i tunnelbanan, ut ur tunnelbanan, upp för rulltrappan. Ständigt kippande efter andan.
Väl uppe försöker jag undvika kolportörerna som - likt inverterade tiggare - söker trycka nån färgglad trave 'nyheter' i min hand. Med mantra i mun hugger de mot stimmet av människor: "punkt esse, punkt esse, punkt esse". "dagens metro, dagens metro, dagens metro".
'Informationssamhället', ja.
Information har alltid varit en klassfråga: den som kontrollerar information - fakta, åsikter och beskrivningar - kontrollerar världen såsom vi uppfattar den. Alltmer handlar det dock inte om tillgången till information, det handlar om vilken sorts information man har tillgång till.
1815 skänkte Thomas Jefferson över 6000 böcker till den amerikanska kongressens bibliotek, efter att det hade brunnit ned. Det sägs att han älskade böcker så mycket att han slutade läsa tidningen bara för att ha mer tid att lägga på att läsa de klassiska filosoferna. "Jag har aldrig varit så glad" lär han ha sagt. Idag läser folk mer tidningar än någonsin, men tycks få i sig färre nyheter. Gratistidningarnas kvasi-nyheter - ofta bara layoutade tt-telegram - med ökande fokus på kändisar och icke-händelser och enskilda människoöden (enligt klassisk tabloidmodell), är ett led i den let's dancefiering som samhället genomlider: en - för att vara rättfram - allmän fördumning.
Det tryckta ordet är på tillbakagång, sägs det (se bland annat DN Debatt för 26 januari). Med teknologiseringen av våra kommunikationsmetoder ökar även 'dissemineringen' - spridningen - av budskap. När information är ögonblicksmässigt uppdaterad, blir även våra liv tvungna till ögonblicksmässigt intagande; information är inte längre bara tillgängligt överallt, den formligen tvingar sig på oss. Gratistidningarna är enbart en aspekt av vårt mättade mediasamhälle.
För modern media har inte bara förändrat våra samhällen, den har förändrat oss som människor. Vi lever i ett ständigt flöde av kommunikation där intrycken tävlar om vår uppmärksamhet.
På vägen hem, när jag slirar i snögeggan, är marken strösslad med gratistidningar. Trycksvärtan färgar snön svart. Jag tar ett djupt andetag och dyker ner i tunnelbanan.
Andra bloggar om: media, informationssamhället, Thomas Jefferson, metro
Wednesday, January 31, 2007
Wednesday, January 24, 2007
Heping Jueqi
Utanför den jätteliknande byggnaden som hyser the Cargo Club står flertalet lyxbilarna uppradade: en svart Bentley utan registreringsskylt, ett antal mercedes och nån porsche. Innanför glasdörrarna dansar den unga kinesiska eliten till den amerikanske dj:en Felix da Housecat. På andra sidan gatan arbetar hela arméer byggjobbare med ännu ett bombastiskt hotell. Beijings metamorfos är snabb och bitvis brutal.
I den schweiziska skidorten Davos pågår i dagarna World Economic Forum. På schemat står såväl programpunkter som 'Who will run the internet' och ' Robotics Unleashed', som paneldiskussioner om Mellanöstern, EU:s 'reform fatigue' och terrorism, med topp-politiker från hela världen. Inför mötet har flera rapporter lanserats; en som är mycket intressant är India and the World: Scenarios to 2025, som behandlar möjliga utvecklingsvägar för landet som ofta kallas världens största demokrati. I den fastslås att en av de främsta utmaningarna Indien står inför är att lyckas med 'inclusive growth'.
'Inclusive growth' har kommit att bli lite av utvecklingsdebattens heliga graal, där grundtanken - lika enkel som självklar - är att ekonomisk tillväxt ska komma alla delar av utvecklingsländernas samhällen till godo. Ofta kopplar man samman denna 'inkluderande tillväxt' med begrepp såsom 'rural development' - landsbygdsutveckling - och urbaniseringstrender.
I den kinesiska tidningen People's Daily läser jag ett tal av Kinas president Hu Jintao, där han säger att Kina sedan landet gick med i WTO 2001 har haft en import på 2.4 biljarder amerikanska dollar. Enligt Världsbanken har Kina under denna period bidragit med 13 procent av den globala ekonomins tillväxt.
Paradoxen är att i de snabbt växande ekonomierna Indien och Kina lever fortfarande enorma delar befolkningen i fattigdom och inkomstklyftorna växer. Alltmer har dock även dessa länder insett att detta inte längre är hållbart; i Kina driver sedan ett drygt år tillbaka regeringen en policy för 'den nya socialistiska landsbygden'.
Men i den globaliserade ekonomin bör man dra sambanden längre än så. I Etiopiens huvudstad Addis Abeba pågår förnärvarande, samtidigt som World Economic Forum, Afrikanska Unionens toppmöte. I Davos diskuterar man Kinas roll i världsekonomin, något som lite för mycket överskuggar Kinas roll i Afrika.
Kina har länge stått för de främsta investeringarna i sudanesisk oljeindustri och infrastruktur. Detta eftersom västerländska bolag flydde landet på grund av inbördeskriget och anklagelser om förföljelse och slaveri från människorättsorganisationer. Det var Kina som hjälpte Sudan att bli en netexportör av råolja och Kina är landets största kund. Samtidigt har Kina hindrat FN:s säkerhetsråd från att besluta om sanktioner mot Sudan för det regelrätta folkmord och brott mot mänskligheten i Darfur. Enligt BBC tillhandahåller Afrika en tredjedel av den olja som Kina importerar för sin enorma ekonomiska boom.
För att stilla omvärldens - och grannländernas - oro karaktäriserar kinesiska politiker landets snabba utveckling som heping jueqi, 'fredligt uppstigande'. Ingen kan förneka att länder som Kina och Indien kommer att spela allt viktigare roller på den världspolitiska scenen. Men samtidigt står dessa länder inför ett val.
Mitt besök i Kina - i april förra året - tog mig till både Beijing och Shanghai och lät mig se såväl the Cargo Club som den fattigdom som Kina inför OS 2008 försöker sopa under mattan. Bakom fasaden av lyxhotell revs hela stadsdelar av skjul med plåttak.
Enligt regeringstrogna Beijing Review ska en modernisering av landsbygden leda till ökat - och jämnare - välstånd. På toppmötet i Addis Abeba diskuterar de afrikanska statscheferna hur forskning och teknologisk utveckling ska kunna skynda på utvecklingen av en afrikanska gemensam marknad. I Davos fortsätter det Niklas Ekdal kallar 'kapitalismens årliga terapisession'. 'Inclusive growth' handlar om att göra det bästa av det världsomspännande beroendet mellan länder och regioner som kännetecknar världen idag. Det handlar om att en av de mest grundläggande demokratiska principerna - att de som påverkas av ett politiskt beslut också ges chansen att påverka det - omsätts i praktiken.
Andra bloggar om: politik, World Economic Forum, Kina, Afrikanska Unionen
I den schweiziska skidorten Davos pågår i dagarna World Economic Forum. På schemat står såväl programpunkter som 'Who will run the internet' och ' Robotics Unleashed', som paneldiskussioner om Mellanöstern, EU:s 'reform fatigue' och terrorism, med topp-politiker från hela världen. Inför mötet har flera rapporter lanserats; en som är mycket intressant är India and the World: Scenarios to 2025, som behandlar möjliga utvecklingsvägar för landet som ofta kallas världens största demokrati. I den fastslås att en av de främsta utmaningarna Indien står inför är att lyckas med 'inclusive growth'.
'Inclusive growth' har kommit att bli lite av utvecklingsdebattens heliga graal, där grundtanken - lika enkel som självklar - är att ekonomisk tillväxt ska komma alla delar av utvecklingsländernas samhällen till godo. Ofta kopplar man samman denna 'inkluderande tillväxt' med begrepp såsom 'rural development' - landsbygdsutveckling - och urbaniseringstrender.
I den kinesiska tidningen People's Daily läser jag ett tal av Kinas president Hu Jintao, där han säger att Kina sedan landet gick med i WTO 2001 har haft en import på 2.4 biljarder amerikanska dollar. Enligt Världsbanken har Kina under denna period bidragit med 13 procent av den globala ekonomins tillväxt.
Paradoxen är att i de snabbt växande ekonomierna Indien och Kina lever fortfarande enorma delar befolkningen i fattigdom och inkomstklyftorna växer. Alltmer har dock även dessa länder insett att detta inte längre är hållbart; i Kina driver sedan ett drygt år tillbaka regeringen en policy för 'den nya socialistiska landsbygden'.
Men i den globaliserade ekonomin bör man dra sambanden längre än så. I Etiopiens huvudstad Addis Abeba pågår förnärvarande, samtidigt som World Economic Forum, Afrikanska Unionens toppmöte. I Davos diskuterar man Kinas roll i världsekonomin, något som lite för mycket överskuggar Kinas roll i Afrika.
Kina har länge stått för de främsta investeringarna i sudanesisk oljeindustri och infrastruktur. Detta eftersom västerländska bolag flydde landet på grund av inbördeskriget och anklagelser om förföljelse och slaveri från människorättsorganisationer. Det var Kina som hjälpte Sudan att bli en netexportör av råolja och Kina är landets största kund. Samtidigt har Kina hindrat FN:s säkerhetsråd från att besluta om sanktioner mot Sudan för det regelrätta folkmord och brott mot mänskligheten i Darfur. Enligt BBC tillhandahåller Afrika en tredjedel av den olja som Kina importerar för sin enorma ekonomiska boom.
För att stilla omvärldens - och grannländernas - oro karaktäriserar kinesiska politiker landets snabba utveckling som heping jueqi, 'fredligt uppstigande'. Ingen kan förneka att länder som Kina och Indien kommer att spela allt viktigare roller på den världspolitiska scenen. Men samtidigt står dessa länder inför ett val.
Mitt besök i Kina - i april förra året - tog mig till både Beijing och Shanghai och lät mig se såväl the Cargo Club som den fattigdom som Kina inför OS 2008 försöker sopa under mattan. Bakom fasaden av lyxhotell revs hela stadsdelar av skjul med plåttak.
Enligt regeringstrogna Beijing Review ska en modernisering av landsbygden leda till ökat - och jämnare - välstånd. På toppmötet i Addis Abeba diskuterar de afrikanska statscheferna hur forskning och teknologisk utveckling ska kunna skynda på utvecklingen av en afrikanska gemensam marknad. I Davos fortsätter det Niklas Ekdal kallar 'kapitalismens årliga terapisession'. 'Inclusive growth' handlar om att göra det bästa av det världsomspännande beroendet mellan länder och regioner som kännetecknar världen idag. Det handlar om att en av de mest grundläggande demokratiska principerna - att de som påverkas av ett politiskt beslut också ges chansen att påverka det - omsätts i praktiken.
Andra bloggar om: politik, World Economic Forum, Kina, Afrikanska Unionen
Tuesday, January 23, 2007
Hit Me Baby One More Time
En av 2000-talets större icke-händelser var när Britney Spears 2002 släppte singeln I Love Rock'n'Roll, en cover på The Arrows gamla dänga från 1975. Spears inspelning är en intetsägande historia, där ett koncept som för inte så länge sedan stod för uppror och frigörelse, har reducerats till det personlighetslösa 2000-talets skrik efter hjälp. Men så var det också en av hennes karriärs absoluta lågpunkter.
Paradoxen är dock att Britney idag med största sannolikhet är mer rock'n'roll än de flesta andra artister. Efter att - till synes - ha lämnat musikbranschen (iallafall tillfälligt) har hon, med lite hjälp från Paris Hilton - vår tids Marylin Monroe - transformerats från omslagsflicka för den evangelikanska rörelsen till det nya millenniets främsta företrädare för vad rock'n'roll i grunden sägs handla om. När man så sitter på ett café nånstans och hennes version av I Love Rock'n'Roll pressas ut genom högtalarna av någon omdömeslös radio-dj, stannar man till mitt i en rörelse, ställer ned kaffekoppen och tänker: "Hm, den kanske inte var så dum ändå..."
Vad har då Britney Spears egentligen att göra med någonting alls här i världen? Tja, som alltid är väl händelser vad man gör dem till. När Gordon Brown i förra veckan besökte Indien - och bland annat fick agera medlare i en infekterad Big Brother-konflikt - konstaterade han i ett tal att globaliseringens krafter måste tjäna hela världen, även utvecklingsekonomierna.
Att Storbritanniens finansminister säger en sådan sak i en gammal koloni är kanske inte så mycket att hänga upp sig på, men flera detaljer gör uttalandet värt att komma ihåg. För det första: Gordon Brown kommer med största sannolikhet att den 31 maj - på Labourpartiets kongress - att väljas till ny partiledare och senast den 26 juli tillträda som landets nya premiärminister. För det andra: Browns tal i Indien nämnde även att en "omfattande reform av internationell institutioner" behövs, om globaliseringen ska kunna tjäna även utvecklingsländerna.
Mer specifikt - något som i allra högsta grad bör ses som uppseendeväckande - var Browns budskap att länder som Indien bör ges en plats i G8. Gruppen - som idag består av Kanada, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan, Ryssland, Storbritannien och USA - uppgör tillsammans ca 65 procent av världsekonomin. Årets G8-möte, som är det 33:e, kommer att hållas i Heiligendamm i Tyskland i början av juni. Tysklands ordförandeskap i G8 sammanfaller med dess ordförandeskap i EU.
Enligt Angela Merkel har länder som Indien och Kina ingenting att göra i G8, men med ett ledarskapsbyte i Storbritannien kan mycket hända.
Brown poängterade i sitt tal i Indien att även FN och IMF - internationella valutafonden - är i behov av reformer: “Globaliseringen kräver en kärna av vad demokrati bäst erbjuder: ett öppet flöde av idéer, människor, kapital och varor, med varje individs potential frisläppt och allmänna institutioner, kapabla att hålla makthavare till svars." (fritt översatt)
Browns tal var inte så mycket en cover som en samling samplingar av tidigare frihetskämpars retoriska akrobatik. Men det kan också mycket väl visa sig vara hans I Love Rock'n'Roll-tal. När vi om några år ser tillbaka på vad som vid första anblick ser ut att vara tomma ord från en gammal kolonisatör till en gammal koloni, kanske vi stannar till mitt i en rörelse, ställer ned kaffekoppen och tänker: "Hm, det kanske inte var så dumt ändå..."
Andra bloggar om: politik, Gordon Brown, Britney Spears, G8
Paradoxen är dock att Britney idag med största sannolikhet är mer rock'n'roll än de flesta andra artister. Efter att - till synes - ha lämnat musikbranschen (iallafall tillfälligt) har hon, med lite hjälp från Paris Hilton - vår tids Marylin Monroe - transformerats från omslagsflicka för den evangelikanska rörelsen till det nya millenniets främsta företrädare för vad rock'n'roll i grunden sägs handla om. När man så sitter på ett café nånstans och hennes version av I Love Rock'n'Roll pressas ut genom högtalarna av någon omdömeslös radio-dj, stannar man till mitt i en rörelse, ställer ned kaffekoppen och tänker: "Hm, den kanske inte var så dum ändå..."
Vad har då Britney Spears egentligen att göra med någonting alls här i världen? Tja, som alltid är väl händelser vad man gör dem till. När Gordon Brown i förra veckan besökte Indien - och bland annat fick agera medlare i en infekterad Big Brother-konflikt - konstaterade han i ett tal att globaliseringens krafter måste tjäna hela världen, även utvecklingsekonomierna.
Att Storbritanniens finansminister säger en sådan sak i en gammal koloni är kanske inte så mycket att hänga upp sig på, men flera detaljer gör uttalandet värt att komma ihåg. För det första: Gordon Brown kommer med största sannolikhet att den 31 maj - på Labourpartiets kongress - att väljas till ny partiledare och senast den 26 juli tillträda som landets nya premiärminister. För det andra: Browns tal i Indien nämnde även att en "omfattande reform av internationell institutioner" behövs, om globaliseringen ska kunna tjäna även utvecklingsländerna.
Mer specifikt - något som i allra högsta grad bör ses som uppseendeväckande - var Browns budskap att länder som Indien bör ges en plats i G8. Gruppen - som idag består av Kanada, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan, Ryssland, Storbritannien och USA - uppgör tillsammans ca 65 procent av världsekonomin. Årets G8-möte, som är det 33:e, kommer att hållas i Heiligendamm i Tyskland i början av juni. Tysklands ordförandeskap i G8 sammanfaller med dess ordförandeskap i EU.
Enligt Angela Merkel har länder som Indien och Kina ingenting att göra i G8, men med ett ledarskapsbyte i Storbritannien kan mycket hända.
Brown poängterade i sitt tal i Indien att även FN och IMF - internationella valutafonden - är i behov av reformer: “Globaliseringen kräver en kärna av vad demokrati bäst erbjuder: ett öppet flöde av idéer, människor, kapital och varor, med varje individs potential frisläppt och allmänna institutioner, kapabla att hålla makthavare till svars." (fritt översatt)
Browns tal var inte så mycket en cover som en samling samplingar av tidigare frihetskämpars retoriska akrobatik. Men det kan också mycket väl visa sig vara hans I Love Rock'n'Roll-tal. När vi om några år ser tillbaka på vad som vid första anblick ser ut att vara tomma ord från en gammal kolonisatör till en gammal koloni, kanske vi stannar till mitt i en rörelse, ställer ned kaffekoppen och tänker: "Hm, det kanske inte var så dumt ändå..."
Andra bloggar om: politik, Gordon Brown, Britney Spears, G8
Thursday, January 18, 2007
Historielös historieskrivning
Ibland blir enstaka datum bärare av hela historieskrivningar; vare sig det handlar om datum som formativa moment, eller som symboliska konstruktioner för större historiska processer, blir dessa datum mer än bara 'carriers of meaning': de blir synonyma med den händelse eller process de konnoterar.
Typexemplet är såklart 11 september. 1973 tog Augusto Pinochets militärjunta makten i Chile och 2003 blev Anna Lindh mördad på detta datum. Men dessa händelser bleknar i jämförelse med vad attackerna mot World Trade Center och Pentagon 2001 har kommit att innebära; 9-11 är numera för många inte längre ett datum, utan det begrepp som inte bara beskriver utan har kommit att skapa inledningen på det nya milleniet och dess politik.
Så kommer enskilda datum att forma hela epoker. Den skugga som dessa enskilda tidsenheter kastar, är ofta så lång att andra datum försvinner.
Ett sådant datum var gårdagens, den 17 januari. Igår onsdag fyllde the Military Commissions Act 3 månader. Den amerikanska lagen, som signerades av president Bush den 17 oktober 2006 har syftet att "underlätta förandet av terrorister och olagligt stridande inför rätta, genom fullständiga och rättvisa rättegångar av militärdomstolar ..." (fritt översatt) När president Bush skrev under lagen, skriver Garrison Keillor i artikeln The Upside of Terror, "krympte plötsligt skillnaden mellan frihet och terror." Lagen, som enligt många 'legaliserar tortyr' och upphäver habeas corpus - den rättsprincip som fastställer att varje person som hålls i fängsligt förvar eller som på annat sätt är berövad sin frihet har rätt att få höra anklagelserna mot sig och har rätten att bemöta dessa anklagelser samt att få en domare eller domstols åsikt om huruvida det finns skäl för fortsatt frihetsberövande - har fått enorm internationell såväl som inhemsk kritik: Enligt Amnesty International står lagen i direkt motsatsförhållande till mänskliga rättighetsprinciper och enligt många bryter lagen explicit mot den tredje Genèvekonventionen, som handlar om hur krigsgångar skall behandlas.
Som av en händelse fyllde även Benjamin Franklin år den 17 januari. Som en av 'the founding fathers', som 1776 signerade USA:s oavhängighetsförklaring, skulle Franklin igår ha fyllt 301 år. Franklin var både politiker och uppfinnare. Han uppfann bland annat den så kallade franklinugnen, som var mycket säkrare och effektiv än tidigare ugnar (som han för övrigt aldrig patenterade, eftersom han uppfann den för samhällets bästa) och konstruerade 1752 den allra första åskledaren. Franklin etablerade den allra första frivilliga brandkåren och kom även på idéen med brandförsäkring. Han uppfann även simfenor och gratis bokutlåning från allmänna bibliotek.
"Educate your children to self-control, to the habit of holding passion and prejudice and evil tendencies to an upright and reasoning will, and you have done much to abolish misery from their future and crimes from society, " sa han en gång. Som tänkare räknas Benjamin Franklin som en av de stora liberalerna, vars tankar kom att påverka många efter dem. Han förespråkade frihandel och demokrati och var emot slaveri.
Franklins ord om det 'sunda förnuftet' och dess roll i samhället ekades i tisdags av den amerikanske senatorn Barack Obama som i ett tal konstaterade att "våra ledare i Washington verkar oförmögna att arbeta tillsammans på ett praktiskt, förnuftigt sätt." Att Obama nu officiellt har gått ut som presidentkandidat inför USA:s presidentval 2008 är dock lovande inför framtiden.
Onsdagen den 17 januari 2007 fyller alltså samtidigt Benjamin Franklin 301 år och the Military Commissions Act 3 månader. Sammanträffandet känns påtagligt talande, i en tid när amerikansk politik påverkar allas våra liv. De två födelsedagarna speglar USA:s janusansikte: som inspiration och påverksanskraft för miljontals människor, för frihet och demokratiska ideal, men även som alltmer arrogant, hybris-drabbad stormakt.
Precis som det ofta är enstaka individer som skapar historia, formar enstaka datum den mening vi ger den. Risken är dock stor för att när vår framtid ligger i enstaka individers händer, blir deras egen omedvetenhet om sitt eget lands historia det som återupprepar gårdagens misstag.
Andra bloggar om: politik, historia, the Military Commissions Act, Benjamin Franklin, 17 januari
Typexemplet är såklart 11 september. 1973 tog Augusto Pinochets militärjunta makten i Chile och 2003 blev Anna Lindh mördad på detta datum. Men dessa händelser bleknar i jämförelse med vad attackerna mot World Trade Center och Pentagon 2001 har kommit att innebära; 9-11 är numera för många inte längre ett datum, utan det begrepp som inte bara beskriver utan har kommit att skapa inledningen på det nya milleniet och dess politik.
Så kommer enskilda datum att forma hela epoker. Den skugga som dessa enskilda tidsenheter kastar, är ofta så lång att andra datum försvinner.
Ett sådant datum var gårdagens, den 17 januari. Igår onsdag fyllde the Military Commissions Act 3 månader. Den amerikanska lagen, som signerades av president Bush den 17 oktober 2006 har syftet att "underlätta förandet av terrorister och olagligt stridande inför rätta, genom fullständiga och rättvisa rättegångar av militärdomstolar ..." (fritt översatt) När president Bush skrev under lagen, skriver Garrison Keillor i artikeln The Upside of Terror, "krympte plötsligt skillnaden mellan frihet och terror." Lagen, som enligt många 'legaliserar tortyr' och upphäver habeas corpus - den rättsprincip som fastställer att varje person som hålls i fängsligt förvar eller som på annat sätt är berövad sin frihet har rätt att få höra anklagelserna mot sig och har rätten att bemöta dessa anklagelser samt att få en domare eller domstols åsikt om huruvida det finns skäl för fortsatt frihetsberövande - har fått enorm internationell såväl som inhemsk kritik: Enligt Amnesty International står lagen i direkt motsatsförhållande till mänskliga rättighetsprinciper och enligt många bryter lagen explicit mot den tredje Genèvekonventionen, som handlar om hur krigsgångar skall behandlas.
Som av en händelse fyllde även Benjamin Franklin år den 17 januari. Som en av 'the founding fathers', som 1776 signerade USA:s oavhängighetsförklaring, skulle Franklin igår ha fyllt 301 år. Franklin var både politiker och uppfinnare. Han uppfann bland annat den så kallade franklinugnen, som var mycket säkrare och effektiv än tidigare ugnar (som han för övrigt aldrig patenterade, eftersom han uppfann den för samhällets bästa) och konstruerade 1752 den allra första åskledaren. Franklin etablerade den allra första frivilliga brandkåren och kom även på idéen med brandförsäkring. Han uppfann även simfenor och gratis bokutlåning från allmänna bibliotek.
"Educate your children to self-control, to the habit of holding passion and prejudice and evil tendencies to an upright and reasoning will, and you have done much to abolish misery from their future and crimes from society, " sa han en gång. Som tänkare räknas Benjamin Franklin som en av de stora liberalerna, vars tankar kom att påverka många efter dem. Han förespråkade frihandel och demokrati och var emot slaveri.
Franklins ord om det 'sunda förnuftet' och dess roll i samhället ekades i tisdags av den amerikanske senatorn Barack Obama som i ett tal konstaterade att "våra ledare i Washington verkar oförmögna att arbeta tillsammans på ett praktiskt, förnuftigt sätt." Att Obama nu officiellt har gått ut som presidentkandidat inför USA:s presidentval 2008 är dock lovande inför framtiden.
Onsdagen den 17 januari 2007 fyller alltså samtidigt Benjamin Franklin 301 år och the Military Commissions Act 3 månader. Sammanträffandet känns påtagligt talande, i en tid när amerikansk politik påverkar allas våra liv. De två födelsedagarna speglar USA:s janusansikte: som inspiration och påverksanskraft för miljontals människor, för frihet och demokratiska ideal, men även som alltmer arrogant, hybris-drabbad stormakt.
Precis som det ofta är enstaka individer som skapar historia, formar enstaka datum den mening vi ger den. Risken är dock stor för att när vår framtid ligger i enstaka individers händer, blir deras egen omedvetenhet om sitt eget lands historia det som återupprepar gårdagens misstag.
Andra bloggar om: politik, historia, the Military Commissions Act, Benjamin Franklin, 17 januari
Sunday, January 14, 2007
Naivitetens mekanism
Karaktärslöst och oengagerat är det bakfulla januariregn som smetar ut Stockholms Universitet.
Ett sånt där regn som letar sig ned i nacken och tränger in genom skorna. Som blaséartat späder ut alla drivkrafter. Jag avskyr blöta strumpor.
Jag skrev en uppsats en gång i tiden som handlade om hur temat 'frihetslängtan' manifesterade sig i George Orwells roman 1984 och Karin Boyes Kallocain. Det centrala i båda dessa verk är 'framtiden', ett begrepp som genomsyrar flera aspekter av såväl 1984 som Kallocain. För det första utspelar sig de båda i en fiktiv framtid. För det andra är 'framtiden' den symboliska abstraktion som för de respektive huvudkaraktärerna representerar hopp och en längtan efter en annan värld. (I WSF:s ord: "En annan värld är möjlig.")
Vad dessa båda romaner visar är att 'framtiden' är ett i allra högsta grad socialt konstruerat begrepp; historiskt och kontemporärt har vi alltid projicerat våra önskemål och rädslor mot den fond av oförutsägbarhet, med oändligt många möjliga vägval, som framtiden uppgör.
Vägvalens oöverblickbarhet skall dock inte misstas för oövervinnerlighet. Själva begreppet 'framtid' implicerar en kaosteoretisk syn på världen, där varje liten förändring i begynnelsevillkoren kan orsaka en drastisk förändring vid en senare tidpunkt. Denna så kallade 'butterfly effect' syftar även på att också marginell påverkan av faktorer inom ett system - ekosystem såväl som politiska - får stora och oförutsägbara effekter någon annanstans: En fjäril fladdrar med vingen i Stockholm; en storm blåser upp i Väst-Sahara.
Kampen om framtiden kämpas således varje dag, varje vaken - och på sömn spenderad - minut. Inför disparata - ansiktslösa - hot står vi alltför ofta handlingslösa.
Malaria är en blodsjukdom som orsakas av en encellig parasit som bärs av anophelesmyggan. Varje år smittas mellan 350 och 500 miljoner människor av malaria och mer än en miljon människor - varav den stora majoriteten är afrikaner - dör varje år av sjukdomen. Detta trots att malaria både går att förebygga och behandla.
I artikeln The $10 Solution skriver Jeffrey D. Sachs om hur billigt det egentligen skulle vara att rädda miljontals liv. Genom små lösningar - såsom myggnät och traditionell kinesisk örtmedicin - kan sjukdomen billigt och enkelt förhindras att smitta fler.
När vi beskriver vår värld handlar det inte enbart om att etikettera en verklighet som existerar oberoende av oss; att beskriva är att konstruera. Att namnge ting och processer är ett kreativt handlande som formar och skapar den värld vi lever i och hur vi upplever den.
Och trots att det snarare verkar vara motsatsen som gäller i Stockholms sinnesslöa regn är framtiden vår att skapa; framför en fond av oförutsägbarhet har vi oändligt många möjliga vägval, men enbart ett fåtal som tycks självklara.
Andra bloggar om: Framtiden, Malaria, Orwell, Boye, Stockholms Universitet
Ett sånt där regn som letar sig ned i nacken och tränger in genom skorna. Som blaséartat späder ut alla drivkrafter. Jag avskyr blöta strumpor.
Jag skrev en uppsats en gång i tiden som handlade om hur temat 'frihetslängtan' manifesterade sig i George Orwells roman 1984 och Karin Boyes Kallocain. Det centrala i båda dessa verk är 'framtiden', ett begrepp som genomsyrar flera aspekter av såväl 1984 som Kallocain. För det första utspelar sig de båda i en fiktiv framtid. För det andra är 'framtiden' den symboliska abstraktion som för de respektive huvudkaraktärerna representerar hopp och en längtan efter en annan värld. (I WSF:s ord: "En annan värld är möjlig.")
Vad dessa båda romaner visar är att 'framtiden' är ett i allra högsta grad socialt konstruerat begrepp; historiskt och kontemporärt har vi alltid projicerat våra önskemål och rädslor mot den fond av oförutsägbarhet, med oändligt många möjliga vägval, som framtiden uppgör.
Vägvalens oöverblickbarhet skall dock inte misstas för oövervinnerlighet. Själva begreppet 'framtid' implicerar en kaosteoretisk syn på världen, där varje liten förändring i begynnelsevillkoren kan orsaka en drastisk förändring vid en senare tidpunkt. Denna så kallade 'butterfly effect' syftar även på att också marginell påverkan av faktorer inom ett system - ekosystem såväl som politiska - får stora och oförutsägbara effekter någon annanstans: En fjäril fladdrar med vingen i Stockholm; en storm blåser upp i Väst-Sahara.
Kampen om framtiden kämpas således varje dag, varje vaken - och på sömn spenderad - minut. Inför disparata - ansiktslösa - hot står vi alltför ofta handlingslösa.
Malaria är en blodsjukdom som orsakas av en encellig parasit som bärs av anophelesmyggan. Varje år smittas mellan 350 och 500 miljoner människor av malaria och mer än en miljon människor - varav den stora majoriteten är afrikaner - dör varje år av sjukdomen. Detta trots att malaria både går att förebygga och behandla.
I artikeln The $10 Solution skriver Jeffrey D. Sachs om hur billigt det egentligen skulle vara att rädda miljontals liv. Genom små lösningar - såsom myggnät och traditionell kinesisk örtmedicin - kan sjukdomen billigt och enkelt förhindras att smitta fler.
När vi beskriver vår värld handlar det inte enbart om att etikettera en verklighet som existerar oberoende av oss; att beskriva är att konstruera. Att namnge ting och processer är ett kreativt handlande som formar och skapar den värld vi lever i och hur vi upplever den.
Och trots att det snarare verkar vara motsatsen som gäller i Stockholms sinnesslöa regn är framtiden vår att skapa; framför en fond av oförutsägbarhet har vi oändligt många möjliga vägval, men enbart ett fåtal som tycks självklara.
Andra bloggar om: Framtiden, Malaria, Orwell, Boye, Stockholms Universitet
Wednesday, January 10, 2007
Ny, Het
Det är någonting särskilt med masspsykoser; hela samhällens synkroniserad fokus. I Nöjesguiden spår nån sorts redaktör för Stureplan.se att 2007 kommer att innebära "den stora bloggdöden". Om ändå. Nej, med största sannolikhet kommer det kommande året att bli än mer fixerat vid 'mannen-på-gatan-journalistik'.
För i det globaliserade nyhetssamhället blir 'news' väldigt snabbt 'olds'. Avrättningen av Saddam Hussein såväl som Bushs Irak-tal (som lyckades med bedriften att vara exklusiv nyhet, bli sönderanalyserad och vara gammal innan talet ens hade blivit hållt) kablades ut (oj, jag anar föråldrat språkbruk! Sätt Fredrik Lindström på fallet!) innan någon hann säga "redaktionell granskning". Det gamla arabiska ordspråket “En bra lögn kan gå från Bagdad till Konstantinopel medan sanningen letar efter sina sandaler” verkar passande i sammanhanget.
Garrison Keillor skriver i International Herald Tribune om dagstidningens fördelar framför internet-baserade nyheter. En papperstidning, konstaterar han, handlar först och främst om stil. Artikeln är inget mindre än en introduktionsguide till hur man läser en dagstidning; ett alldeles nödvändigt ont för en enkelspårig generation med en lika enkelspårig fixering vid att vara 'uppkopplad', medan verkligheten passerar utanför hörlurar och bildskärm. Keillor avfärdar - i förbifarten - dessutom elegant MySpace med den dräpande formuleringen "that encyclopedia of the pathetic".
När information ges chansen att färdas med ljusets hastighet kommer den också att göra det. Mycket talande är de ord vi väljer att beskriva vår verklighet med.
För sjuttonde året i rad har the American Dialect Society valt årets ord. Mot bakgrund av den nedgradering som Pluto blev utsatt för i augusti i år, på ett mötet som International Atronomic Union höll i Prag, från 'planet' till 'dvärgplanet', är årets ord 'plutoed', med betydelsen att bli nedgraderad. ('Plutoed' valdes för övrigt strax framför 'climate canary', som - med referens till de kanariefåglar som man tidigare hade i gruvor för att varna för gas - syftar till varningstecken på klimatförändringar.)
För visst har väl tidningen - pappervarianten alltså - blivit plutoiserad (som den gräsligt klumpiga svenska översättningen väl skulle bli?) i jämförelse med internet-nyheter? Min morgontidning, som dimper ned i brevlådan varje morgon med minst en 3, 4 bilagor, känns obsolet när jag kommer till jobbet. Då sätter jag mig och försöker uppdatera mig på vad som har hänt under halvtimmen på tunnelbanan. Allt detta uppdaterande, tycks det mig, förhindrar oss att faktiskt agera på det ständiga flödet av information.
En dagstidning, skriver Keillor, kan man efter att ha läst den kasta åt sidan med en gest som avfärdande konstaterar: "Feh! Enough of this pettiness! Onward! To the barricades!"
Andra bloggar om: media, bloggar, plutoed
För i det globaliserade nyhetssamhället blir 'news' väldigt snabbt 'olds'. Avrättningen av Saddam Hussein såväl som Bushs Irak-tal (som lyckades med bedriften att vara exklusiv nyhet, bli sönderanalyserad och vara gammal innan talet ens hade blivit hållt) kablades ut (oj, jag anar föråldrat språkbruk! Sätt Fredrik Lindström på fallet!) innan någon hann säga "redaktionell granskning". Det gamla arabiska ordspråket “En bra lögn kan gå från Bagdad till Konstantinopel medan sanningen letar efter sina sandaler” verkar passande i sammanhanget.
Garrison Keillor skriver i International Herald Tribune om dagstidningens fördelar framför internet-baserade nyheter. En papperstidning, konstaterar han, handlar först och främst om stil. Artikeln är inget mindre än en introduktionsguide till hur man läser en dagstidning; ett alldeles nödvändigt ont för en enkelspårig generation med en lika enkelspårig fixering vid att vara 'uppkopplad', medan verkligheten passerar utanför hörlurar och bildskärm. Keillor avfärdar - i förbifarten - dessutom elegant MySpace med den dräpande formuleringen "that encyclopedia of the pathetic".
När information ges chansen att färdas med ljusets hastighet kommer den också att göra det. Mycket talande är de ord vi väljer att beskriva vår verklighet med.
För sjuttonde året i rad har the American Dialect Society valt årets ord. Mot bakgrund av den nedgradering som Pluto blev utsatt för i augusti i år, på ett mötet som International Atronomic Union höll i Prag, från 'planet' till 'dvärgplanet', är årets ord 'plutoed', med betydelsen att bli nedgraderad. ('Plutoed' valdes för övrigt strax framför 'climate canary', som - med referens till de kanariefåglar som man tidigare hade i gruvor för att varna för gas - syftar till varningstecken på klimatförändringar.)
För visst har väl tidningen - pappervarianten alltså - blivit plutoiserad (som den gräsligt klumpiga svenska översättningen väl skulle bli?) i jämförelse med internet-nyheter? Min morgontidning, som dimper ned i brevlådan varje morgon med minst en 3, 4 bilagor, känns obsolet när jag kommer till jobbet. Då sätter jag mig och försöker uppdatera mig på vad som har hänt under halvtimmen på tunnelbanan. Allt detta uppdaterande, tycks det mig, förhindrar oss att faktiskt agera på det ständiga flödet av information.
En dagstidning, skriver Keillor, kan man efter att ha läst den kasta åt sidan med en gest som avfärdande konstaterar: "Feh! Enough of this pettiness! Onward! To the barricades!"
Andra bloggar om: media, bloggar, plutoed
Tuesday, January 9, 2007
Ägg, socker och vanilj
Mina minnen är lösryckta sinnesintryck. Det var varmt och soligt när jag lärde mig cykla hemma på kulgränd i Tungelsta. Jag minns saltapinnar och ljummen fruktsoda när jag somnade framför melodifestivalen.
Jag läser i DN att Gunde Svan fyller 45. Som Prousts madeleinekaka översköljer artikeln mig med sinnesintryck och minnen: genomskinlig coca-cola och marsipanäpplen lika stora som min knytnäve. Fångarna på Fortet hemma i min farfars gamla hus. De tre dvärgarna (varsågod Elinor!) Passe-Partout, Passe-Temps, and Passe-Muraille. Monique, som med sina tigrar vaktar guldskatten som fortet gömmer...
Fångarna på Fortet spelades in på Fort Boyard utanför den franska västkusten. En viss Markis de Vauban, en av1600-talets främsta militäringenjörer, rådde redan 1666 Louis XIV att inte bygga fortet med orden: "Sir, det vore lättare att fånga månen med tänderna än att försöka sig på ett sådant bemödande på en sådan plats." (fritt översatt)
För att bygga ett fort ute i havet, på den sandiga havsbottnen, var verkligen lättare sagt än gjort. Men så stod Fort Boyard inte klart förrän 1857 och då det väl var klart behövdes det inte längre ... förrän i slutet av 1900-talet: efter mallen som fransk teve satte med Fort Boyard drog tv 4 igång Fångarna på Fortet. Markisen fick fel och vi fick förstklassig teveunderhållning med Gunde i spetsen.
Ett liknande fort, om så bara rent metaforiskt, tycks världshandeln representera. Med jordbrukssubventioner och tullar stänger EU och USA tillsammans ute den fattiga delen av världen. 'Frihandel' är ett ord med många dimensioner.
Det finns, tycks det, två sätt att se på frågan. Genom WTO-glasögonen eller genom WSF-glasögonen.
Igår, den 8 januari besökte EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso och Benita Ferrero-Waldner, kommissionärer för utrikesfrågor samt Peter Mandelson, kommissionär för handelsfrågor, Vita Huset och president Bush. Den sedan juli 2006 frusna Doharundan - där medlemsländerna i WTO har sökt minska världens handelshinder och öka graden av global frihandel - ser nu ut att börja sakta röra sig ur de fastlåsta positionerna inför World Economic Forum i Davos, Schweiz, mellan den 24 och 28 januari.
Veckan innan dess kommer den alternativa World Social Forum att hållas i Nairobi, Kenya. Dessa två konferenser samlar båda sina respektive världars giganter: till WEF kommer hela världens topp-politiker och ledare. Till WSF kommer globaliseringskritiker och gräsrotsrepresentanter från hela världen.
Dessa två forum har två totalt motstridiga lösningar på handelsproblematiken. De kommer båda att rapporteras om i stort sett dygnet runt (och, beroende på ditt val av media, med olika grad av konspiratoriska 'analyser').
Själv väljer jag det tredje paret glasögon. 22 till 30 januari kommer Afrikanska Unionen att hålla sitt åttonde toppmöte. Jag kan nästan garantera att detta kommer att försvinna i mediabruset. Temana för mötets agenda är teknik och forskning för ekonomisk och social utveckling och klimatfrågan.
Idag representerar EU och USA tillsammans 40 % av världshandeln. Handeln mellan EU och USA befinner sig i storleksordningen 1 miljard dollar om dagen och två tredjedelar av globala investeringar i den amerikanska ekonomin är europeiska. Den transatlantiska ekonomin uppskattas generera drygt 3 billioner dollar per år i totala försäljningssiffror och sysselsätter någonstans kring 14 miljoner personer på båda sidor av Atlanten.
I Davos och Nairobi kommer detta att framhållas som bra respektive dåligt. Oviktigt är det inte, men skenbart lätt att fokusera på.
Om FN:s Millenniemål - där det bland annat stipuleras att ett 'öppet handels- och finanssystem som är regelbaserat, förutsägbart och icke-diskriminerande och inkluderar förbindelser till utveckling och fattigdomsbekämpning måste utvecklas' - skall uppnås, måste utvecklingsländerna inkluderas i den globala ekonomin, utan de makroekonomiska 'chockbehandlingar' WTO gjort sig känt för. Viktigt är att 'utvecklingsvärlden' själva ges chansen att påverka den lösning som väljs.
Små ting kan bära minnets oerhörda byggnad. Madeleinekakor bakar man från ett grundrecept på ägg, socker och vanilj. Med största sannolikhet är receptet för utveckling och fattigdomsbekämpning lika lätt.
För precis som Gunde Svan brukade bräka (och uppenbarligen fortfarande - med kanske aningens längre och längre mellanrum - bräker): "Ingenting är omöjligt"
(På särskild begäran inrättar jag härmed följetongen Me Against Stavgång - ett drama i obestämt många akter. Se menyn till höger ---> )
Andra bloggar om: Doha, WTO, WEF, Gunde Svan, FN
Jag läser i DN att Gunde Svan fyller 45. Som Prousts madeleinekaka översköljer artikeln mig med sinnesintryck och minnen: genomskinlig coca-cola och marsipanäpplen lika stora som min knytnäve. Fångarna på Fortet hemma i min farfars gamla hus. De tre dvärgarna (varsågod Elinor!) Passe-Partout, Passe-Temps, and Passe-Muraille. Monique, som med sina tigrar vaktar guldskatten som fortet gömmer...
Fångarna på Fortet spelades in på Fort Boyard utanför den franska västkusten. En viss Markis de Vauban, en av1600-talets främsta militäringenjörer, rådde redan 1666 Louis XIV att inte bygga fortet med orden: "Sir, det vore lättare att fånga månen med tänderna än att försöka sig på ett sådant bemödande på en sådan plats." (fritt översatt)
För att bygga ett fort ute i havet, på den sandiga havsbottnen, var verkligen lättare sagt än gjort. Men så stod Fort Boyard inte klart förrän 1857 och då det väl var klart behövdes det inte längre ... förrän i slutet av 1900-talet: efter mallen som fransk teve satte med Fort Boyard drog tv 4 igång Fångarna på Fortet. Markisen fick fel och vi fick förstklassig teveunderhållning med Gunde i spetsen.
Ett liknande fort, om så bara rent metaforiskt, tycks världshandeln representera. Med jordbrukssubventioner och tullar stänger EU och USA tillsammans ute den fattiga delen av världen. 'Frihandel' är ett ord med många dimensioner.
Det finns, tycks det, två sätt att se på frågan. Genom WTO-glasögonen eller genom WSF-glasögonen.
Igår, den 8 januari besökte EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso och Benita Ferrero-Waldner, kommissionärer för utrikesfrågor samt Peter Mandelson, kommissionär för handelsfrågor, Vita Huset och president Bush. Den sedan juli 2006 frusna Doharundan - där medlemsländerna i WTO har sökt minska världens handelshinder och öka graden av global frihandel - ser nu ut att börja sakta röra sig ur de fastlåsta positionerna inför World Economic Forum i Davos, Schweiz, mellan den 24 och 28 januari.
Veckan innan dess kommer den alternativa World Social Forum att hållas i Nairobi, Kenya. Dessa två konferenser samlar båda sina respektive världars giganter: till WEF kommer hela världens topp-politiker och ledare. Till WSF kommer globaliseringskritiker och gräsrotsrepresentanter från hela världen.
Dessa två forum har två totalt motstridiga lösningar på handelsproblematiken. De kommer båda att rapporteras om i stort sett dygnet runt (och, beroende på ditt val av media, med olika grad av konspiratoriska 'analyser').
Själv väljer jag det tredje paret glasögon. 22 till 30 januari kommer Afrikanska Unionen att hålla sitt åttonde toppmöte. Jag kan nästan garantera att detta kommer att försvinna i mediabruset. Temana för mötets agenda är teknik och forskning för ekonomisk och social utveckling och klimatfrågan.
Idag representerar EU och USA tillsammans 40 % av världshandeln. Handeln mellan EU och USA befinner sig i storleksordningen 1 miljard dollar om dagen och två tredjedelar av globala investeringar i den amerikanska ekonomin är europeiska. Den transatlantiska ekonomin uppskattas generera drygt 3 billioner dollar per år i totala försäljningssiffror och sysselsätter någonstans kring 14 miljoner personer på båda sidor av Atlanten.
I Davos och Nairobi kommer detta att framhållas som bra respektive dåligt. Oviktigt är det inte, men skenbart lätt att fokusera på.
Om FN:s Millenniemål - där det bland annat stipuleras att ett 'öppet handels- och finanssystem som är regelbaserat, förutsägbart och icke-diskriminerande och inkluderar förbindelser till utveckling och fattigdomsbekämpning måste utvecklas' - skall uppnås, måste utvecklingsländerna inkluderas i den globala ekonomin, utan de makroekonomiska 'chockbehandlingar' WTO gjort sig känt för. Viktigt är att 'utvecklingsvärlden' själva ges chansen att påverka den lösning som väljs.
Små ting kan bära minnets oerhörda byggnad. Madeleinekakor bakar man från ett grundrecept på ägg, socker och vanilj. Med största sannolikhet är receptet för utveckling och fattigdomsbekämpning lika lätt.
För precis som Gunde Svan brukade bräka (och uppenbarligen fortfarande - med kanske aningens längre och längre mellanrum - bräker): "Ingenting är omöjligt"
(På särskild begäran inrättar jag härmed följetongen Me Against Stavgång - ett drama i obestämt många akter. Se menyn till höger ---> )
Andra bloggar om: Doha, WTO, WEF, Gunde Svan, FN
Sunday, January 7, 2007
Stavgång & Samförstånd
Min pappa har - mot alla mina råd och varningar - börjat med stavgång. Nå, jag är väl den sista att missunna en gammal man hans rätt att - efter ett långt arbetsliv - få gå lite i barndom, men stavgång tycks mig ... ptja, lite som kejsarens nya kläder. "Stavgång", slår jag upp, "är en motionsform som liknar gång men som utövas med så kallade gångstavar som hjälpmedel."
'Liknar gång'?!
Jag googlade meningen "kritik mot stavgång" - fick noll (0) sidor som resultat. Sedan googlade jag "problem med stavgång" - fick noll (0) sidor som resultat. Blotta avsaknaden av kritik är skäl nog att vara skeptisk!
Men stavgång känns också väldigt svenskt. Det räcker inte längre med att 'bara gå'. Nä, man ska aktivera överkroppen också. I Fredrik Lindströms underfundiga serie Världens Modernaste Land målas en bred vy över modernitetens framväxt i Sverige och dess aningens dåliga passform för ett land - och ett folk - som, tycks det, är vana att göra som de blir tillsagda.
Just detta syns också mycket av i SVT:s dokumentärserie om sveriges mäktigaste finansfamilj, Wallenberg. Serien täcker på ett väldigt intressant sett en annars ganska dold bild av svensk nittonhundratalshistoria. Däremot rör den tyvärr många gånger bara - alltför försiktigt - vid ytan av det faktum att sveriges bank- och finansväsende under nästan 150 år har kommit att domineras av en tyst dynasti. Samförståndet mellan svensk socialdemokrati och storindustri presenteras bland annat med näst intill ingen sorts försök till problematisering.
Samförstånd är även mot du jour på andra sidan atlanten. Den 4:e januari samlades USA:s hundrationde kongress. Efter hösten val, den 7 november - där hela representanthuset och och en tredjedel av senaten valdes - har USA nu för första gången en muslim (Keith Ellison) och två buddhister i kongressen. Dessutom kontrollerar numera Demokraterna Kongressens båda kamrar.
Demokraterna vill höja den federala minimilönen och röja upp i vad som allmänt ses som en 'korrupt' Kongress, men de eftersträvar även ett ordentligt 'omtänk' i Irak-politiken. Detta trots att utrikespolitiken traditionellt har varit Presidentens område. Snart förväntas dock president Bush hålla sitt 'State of the Union'-tal, där han enligt den amerikanska konstitutionen skall "... from time to time give to Congress information of the State of the Union and recommend to their Consideration such measures as he shall judge necessary and expedient." (Article II, Section 3)
Talet kommer med all sannolikhet att domineras av Irak-kriget och många hoppas att det kommer att präglas av att söka samförstånd med Demokraterna. Behovet av ökat engagemang i Israel-Palestinakonflikten, av samtal med Iran och Syrien och en förändrad strategi Irak (är kanske ett roterande presidentskap en lösning?) kan inte poängteras nog.
I dagarna valdes Nacy Pelosi till ny talman i det amerikanska representanthuset. Som sådan ska hon eftersträva, konstaterade hon i sitt öppningstal, "partnership not partisanship." Samarbete över partigränserna är precis vad amerikansk politik behöver, men är dessvärre nog inte vad amerikansk politik kommer att få. Bush kommer att lämna Vita Huset 20 januari 2009 och redan nu börjar kandidaterna inför 2008 års presidentval att positionera sig. Valet kommer vara det första sedan 1952 som varken den sittande presidenten eller vice-presidenten kandiderar och Irak-kriget - och hur kandidaterna ställer sig i frågan - kommer att avgöra.
Med stödhjul och stavar vaggar vi således in i ett nytt år, med förhoppningen att det sunda förnuftet - i Sverige såväl som i USA - skall få iallafall lite utrymme.
Andra bloggar om: Amerikansk politik, stavgång, Wallenberg
'Liknar gång'?!
Jag googlade meningen "kritik mot stavgång" - fick noll (0) sidor som resultat. Sedan googlade jag "problem med stavgång" - fick noll (0) sidor som resultat. Blotta avsaknaden av kritik är skäl nog att vara skeptisk!
Men stavgång känns också väldigt svenskt. Det räcker inte längre med att 'bara gå'. Nä, man ska aktivera överkroppen också. I Fredrik Lindströms underfundiga serie Världens Modernaste Land målas en bred vy över modernitetens framväxt i Sverige och dess aningens dåliga passform för ett land - och ett folk - som, tycks det, är vana att göra som de blir tillsagda.
Just detta syns också mycket av i SVT:s dokumentärserie om sveriges mäktigaste finansfamilj, Wallenberg. Serien täcker på ett väldigt intressant sett en annars ganska dold bild av svensk nittonhundratalshistoria. Däremot rör den tyvärr många gånger bara - alltför försiktigt - vid ytan av det faktum att sveriges bank- och finansväsende under nästan 150 år har kommit att domineras av en tyst dynasti. Samförståndet mellan svensk socialdemokrati och storindustri presenteras bland annat med näst intill ingen sorts försök till problematisering.
Samförstånd är även mot du jour på andra sidan atlanten. Den 4:e januari samlades USA:s hundrationde kongress. Efter hösten val, den 7 november - där hela representanthuset och och en tredjedel av senaten valdes - har USA nu för första gången en muslim (Keith Ellison) och två buddhister i kongressen. Dessutom kontrollerar numera Demokraterna Kongressens båda kamrar.
Demokraterna vill höja den federala minimilönen och röja upp i vad som allmänt ses som en 'korrupt' Kongress, men de eftersträvar även ett ordentligt 'omtänk' i Irak-politiken. Detta trots att utrikespolitiken traditionellt har varit Presidentens område. Snart förväntas dock president Bush hålla sitt 'State of the Union'-tal, där han enligt den amerikanska konstitutionen skall "... from time to time give to Congress information of the State of the Union and recommend to their Consideration such measures as he shall judge necessary and expedient." (Article II, Section 3)
Talet kommer med all sannolikhet att domineras av Irak-kriget och många hoppas att det kommer att präglas av att söka samförstånd med Demokraterna. Behovet av ökat engagemang i Israel-Palestinakonflikten, av samtal med Iran och Syrien och en förändrad strategi Irak (är kanske ett roterande presidentskap en lösning?) kan inte poängteras nog.
I dagarna valdes Nacy Pelosi till ny talman i det amerikanska representanthuset. Som sådan ska hon eftersträva, konstaterade hon i sitt öppningstal, "partnership not partisanship." Samarbete över partigränserna är precis vad amerikansk politik behöver, men är dessvärre nog inte vad amerikansk politik kommer att få. Bush kommer att lämna Vita Huset 20 januari 2009 och redan nu börjar kandidaterna inför 2008 års presidentval att positionera sig. Valet kommer vara det första sedan 1952 som varken den sittande presidenten eller vice-presidenten kandiderar och Irak-kriget - och hur kandidaterna ställer sig i frågan - kommer att avgöra.
Med stödhjul och stavar vaggar vi således in i ett nytt år, med förhoppningen att det sunda förnuftet - i Sverige såväl som i USA - skall få iallafall lite utrymme.
Andra bloggar om: Amerikansk politik, stavgång, Wallenberg
Subscribe to:
Posts (Atom)
